Mitt absolut första musikminne,och som betytt mycket för mig, är av Monica Zetterlund och När min vän vände tillbaka. Året var 1962 och sången var ett bidrag till Melodifestivalen. Texten är full av klichéer och slitna uttryck, sådant jag som vuxen hatar...men som liten fann jag det mycket sorgligt att blommorna var frusna till is när vännen vände tillbaka. Men det var inte texten som spelade någon roll egentligen, det var framförandet. Vilken röst! Vilken gestaltning!, Vilken förmåga att lägga tonen på exakt rätt plats i arrangemanget, med små, små synkoper, som fick sången att låta både som röst och instrument. Oförglömligt.
Nu är frågan: törs jag se filmen om Monica? Har läst några recensioner och förstår att filmen är bra. Men finns där någon dissonans, något som stör min egen bild av henne, då skulle jag evigt ångra mig om jag sett den. Sagan om Ringen blev inte alls samma berättelse för mig längre, när jag såg den första tecknade filmatiseringen av den. Störd är jag sedan förut, men det där störde mig enormt. Narnia-serien gick det bättre med, åtminstone tv-serien. Filmerna...nja, sådär. Jag vet att jag inte är ensam om att ogilla filmatiseringar av favoriter. Kanske någon som också gillar Monica Z väldigt, väldigt mycket, kunde säga ärligt hur filmen var, och bespara mig eventuellt trauma?
I vanliga fall fördömer jag playback och singback hårt och bestämt (stackars svenska Idol-deltagare, som i likhet med de amerikanska deltagarna, nu även de är förfriserade röstmässigt), men i fallet med filmen om Monica Zetterlund kan jag tänka mig ett undantag.
På ett sätt kan jag förstå de som skriver sina självbiografier själva, så att säga, medan man är vid liv. Postumt går det inte att påverka så mycket, även om man förstås kan rotera i sin grav som protest. För mig är Monica Z:s självbiografi hennes röst och hennes enorma repertoar. Allt det är redan ”skrivet” och kan inte ändras. Jag tror jag väntar på DVD:n, så jag kan trycka på stop om det behövs.