Våga vägra lyckohyckel
Kärnfamiljens olidliga ångest och flickors livsavgörande vänskap. Maria Sveland skriver om sina hjärtefrågor, om det som bränner allra mest. Hela tiden med en feministisk agenda.
Foto: ANDERS WIKLUND / SCANPIX
Julia och Emma gör narr av honom. De är tolv, tretton år och huvudpersoner i Maria Svelands nya roman Att springa.
Enkelt rusar de ifrån äckelgubben och skissar snart på en fantasifull hämnd som de också utkräver.
- Jag ville skildra faran men också vända på maktperspektivet. Till en början tycker de att han är väldigt rolig, de fascineras av honom och vill träffa honom igen. Just den där maktförskjutningen, att vara väldigt kaxig men också väldigt maktlös, var något jag började fantisera kring, säger Maria Sveland.
När hennes andra roman nu blir recenserad har hon redan skrivit sig igenom sin tredje. Fortfarande får hon nästan dagligen mejl från läsare som uppskattar hennes första, Bitterfittan.
Maria Sveland är radiojournalisten som fyrtio år efter Grupp 8 visade att det privata fortfarande är politiskt. Debuten skrevs med ett uppriktigt ursinne över svårigheterna att leva i en jämlik parrelation. Den handlar om 2000-talets feminist som trots välutbyggd barnomsorg har svårt att jämka familjeliv med behovet av sömn och tankerymd. Eller enklare uttryckt: hur ska vi någonsin kunna skapa ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar att leva jämställt med den vi älskar?
Så här i efterhand har Maria Sveland förstått att hon befriat människor från skamvrån. Både yngre och äldre kvinnor skriver och tackar för att hon formulerat deras känslor.
- Vi lever i ett samhälle som odlar myten om världens mest jämställda land, och som har en retorik som går ut på att det är ditt eget problem om det brister. Kvinnor ska både formulera problemet och lösa det. Och det som händer då är att man känner skam och tystnar.
Men alla gillade inte det hon skrev. Sveland blev kallad "kärnfamiljsmobbare", men fortsatte granska den heliga familjen i en serie radioprogram.
I den nya romanen pulveriserar hon den borgerliga familjens oklanderliga fasad. Romanens enda kärnfamilj är inte bara djupt ojämlik utan också arenan för den värsta formen av förtryck.
- Det finns mycket ångest i kärnfamiljen, det behöver vi ju inte hymla med. På 70-talet talade man om det på ett helt annat sätt, i dag är det så mycket lyckohyckel, så mycket fasad, man ska låtsas att allt är så bra. Jag tror det är mycket viktigare att tala om problemen för att kunna göra något åt dem.
Att springa är en historia om stark och livsavgörande vänskap mellan två kaxiga flickor just i färd med att upptäcka sin sexualitet. Men det är också en roman om sexuella övergrepp och om samhällets ibland totala oförmåga att skydda och hjälpa de utsatta.
För tio år sedan gjorde Maria Sveland, tillsammans med filmaren Noomi Liljefors, en tv-dokumentär om just sexualbrottslingar och deras offer. Deras historier, och rättssystemets frapperande otillräcklighet, har bränt i henne sedan dess.
Först tänkte hon göra ännu en dokumentär, den här gången om kvinnor som gått under jorden med barn vars fäder misstänks för sexuella övergrepp. I stället skrev hon en roman.
- Det är jättesvårt att göra något journalistiskt om detta, när det inte finns någon fällande dom blir det förtal. Men även om jag nu skrivit en roman om fiktiva karaktärer har de här kvinnornas berättelser bildat en klangbotten. De har givit mig mod att skriva så här svart, jag har tänkt på deras berättelser som är mycket värre.
Så jobbar vi med nyheter