Talko, från finskans talkoo eller talkoot, avser gemensamt oavlönat arbete. Ordet, som har gammal hävd i finlandssvenskan, togs 1998 in i Svenska akademiens ordlista. Ett motsvarande ord på norska är dugnad.
På talkoarbeten, som räckte hela dagen, skulle deltagarna bjudas på mat, helst två gånger. Maten varierade regionalt och förbereddes hemma.
Trakteringen skulle stå i relation till arrangörens ekonomiska ställning i samhället.
Föreställ er att kommunen, eller någon annan, bjuder in hantverkare, entreprenörer och andra företagare. De uppmanas att skicka in videobidrag där de presenterar sina gratisinsatser. Bland de första 100 insända bidragen väljs 20 ut som får uppträda och visa sina färdigheter.
Tro fanken att det kommer grymtas i leden över detta upplägg, även om man från myndigt håll vill framhålla att talko är vanligt förekommande inom kultursektorn och i första hand ska ses som en möjlighet att ”förstärka sin cv”.
Nej, självfallet kommer inte talko att slå rot, enligt detta upplägg. Däremot pågår det dagligen inom kulturlivet. Nu senast när det nya konserthuset Malmö Live (invigs 28–30 augusti) behövde musiker. Eller som när Stockholms stadsbibliotek, liksom många andra bibliotek, arrangerar litteraturprogram utan ersättning till inbjudna författare.
Arrangörerna av invigningen av Malmö Live tvingades backa från sin talko efter kritik från bland annat Musikerförbundet.
I Luleå finns talko i form av Kulturnatten, där kulturarbetare förväntas ställa upp gratis. Och vad säga om det?
Ja, frågan är om inte talko gör sig bäst som otalko, det vill säga att kulturarbetare får betalt.