Det var med darr på ribban jag lyckades få godkänt i ekonomi och matte i skolan. Och det var knappt jag senare tordes spela Monopol med barnen. Men man talar ju om det livslånga lärandet så jag tänkte att det gäller väl också mig? Därför vågade jag mig till den kära bibban för att låna Andreas Cervankas bok ”Vad gör en bank?”. Det gav mersmak.
En tydlig bok, smockfull av frågor; frågor om bankers moral och funktion i samhället. Obekväma, retoriskt ställda med undertexter tunga som kvarnstenar. För det är väl inte bankerna som dikterar villkoren i svensk ekonomi? Det är väl våra folkvalda i Riksdagen? Eller?
År 2008 betalade svenska folket via skattsedeln åtskilliga miljarder för att rädda krisande svenska banker. Nu vill regeringen få banksektorn att bygga upp ett eget kapital stort nog så att vid nästa bankkris (för den kommer!) bankerna själva kan betala för sig. Låter rimligt, men då flyr Nordea Sverige och slår ner sina bopålar i Finland där villkoren för banker är mindre stränga. Bankerna kan idag ta praktiskt taget vilka risker som helst i medvetande om att farbror Staten betalar om det går på tok. Av den mycket enkla anledningen att en stat måste ha banker till att olja ett fungerande näringsliv. Men funkar det?
Det unika för Sverige anno förr i tiden var att regeringen – läs Socialdemokratin – tillsammans med till exempel Wallenbergs Enskilda banken byggde Folkhemmet. Vid sidan av statliga satsningar gav bankerna lån till investeringar som gagnade samhället; till järnvägar, industriutveckling, infrastruktur. Idag lånar Nordea med flera ut till riskkapitalister som placerar pengarna i redan befintliga tillgångar såsom fastigheter. Alltså spekulation, inget som bygger en framtid, enbart tomma kalorier.
Och före detta ministrar av olika politisk färg tar plats i finansbolag och bankers styrelser. Så som Björn Rosengren, Göran Persson och Thomas Östros. Så som Anders Borg och Fredrik Reinfeldt. Gordon Gekko-kopior. Det kan låta gammaldags gnälligt och i somligas öron till och med bakåtsträvande, men är det någon som överhuvud taget kan tänka tanken att Tage Erlander efter 1969 satte sig i styrelsen för ett riskkapitalbolag? Nej, tänkte inte det.
Jag minns en första maj i Kungsträdgården i Stockholm. Mitt bland fanor och banderoller stod han där: enkelt klädd och med ett egentillverkat plakat, målat i dagisstil med kritor i olika färger. På en bit brun kartong stod det helt kort: ”Allt är kapitalismens fel!”
Otack är den armes lön? Det tål att tänka på.