Okej, jag fattar. Man får inte skämta och därmed kritisera, vare sig vitt eller svart, pölsa eller potatis, gubbstruttar, surkärringar, bögar eller lebbor, feminister, friska eller galna, fundamentalister, troende, politiker, journalister, läggmatcher, brottslingar, brottsoffer, och absolut inte vare sig skämt eller allvar om Astrid Lindgren.
Ståupp-komikerna måtte ha det svårt i vår tid, så även krönikörer och författare. Oj, jag glömde räkna upp samer i listan. Självklart får man inte skoja eller vara satirisk om samer. Och inte svenskar. Inte norrmän. Stockholmare, får man skämta om dem? Jo, kanske det finns ett litet fönster ännu öppet åt det hållet. På samma frisedel hamnar glesbygden, jo, den får man också skämta om. Skoterkulturen, tjuvjakten, hembränneriet, kvinnoflykten.
Marknadstorsdagen (Jokkmokks marknad) sitter Anders Sunna och jag i samtal med moderator David Väyrynen från Författarcentrum Norr. Diskussionen ska handla om hur det är att vara konstnär eller författare i glesbygd, långt ifrån kulturmetropoler som Stockholm eller Umeå.
Kom nu på mig med att vilja vara dräpande satirisk mot Kontext och Lena Anderssons besök där, men hejdar mig, för att inte få en dödsdom över mig. Ring mig, förresten, så kan jag tipsa om bra, nya författare i Norrbotten, och nu skämtar jag inte.
Vad ska jag nu säga på marknadstorsdagen? En jämförelse mellan förr och nu är oundviklig. Mycket har hänt sedan jag började min författarbana i början av 90-talet. Strukturerna med förhållandet periferi och centrum ser i stort sett likadana ut. För att få ett nationellt genomslag måste konstnären eller författaren ha någon form av plattform, uppdrag eller andra sammanhang, i centrum.
”Centrum” kan i vissa fall vara något annat än Stockholm, t ex Umeå. Strukturen är dock densamma. Många författare och konstnärer från Norrbotten har därför också centraliserat sig, vilket sparar mycket kraft när det gäller marknadsföring och nätverkande.
Om en författare från Norrbotten vill mingla på Författarnas hus i Stockholm, är det hundra mil dit. Ändå får man höra ”Kom förbi på kvällsglögg!” Och håller vi oss bara till oss själva här uppe, så blir vi med tiden osynliga och marginaliserade.
Den stora skillnaden mot förr är den digitala utvecklingen, och möjligheten att synas fast man sitter under radarn, på en myr i Lappland. Det digitala havet är dock väldigt stort, man kan hamna både på djupt vatten och gå på grund, och möta både pirater och ensamseglare. Falsk flagg är inte heller ovanligt.
Nu återstår att se om några centruminvånare kommer till glesbygdseventet på Jokkmokks marknad. Droppa in är ni snälla. Det är bara hundra mil hit.