Under min resa mot Ukraina stannade jag i gamla östtyska staden Wismar bara för att se om tidningen Neues Deutschland finns kvar. Den finns. I glada färger och till och med en grann resebilaga. Precis som tidigare håller tidningen på Moskva fast kommunismen är borta och ersatt med en autokratisk hybridregim.
Av djupa familjeorsaker har jag starka och nära band med Östtyskland, ”DDR”. Inte direkt till Wismar eller Neues Deutschland, men till fenomenet DDR som sådant. Staten uppstod ur andra världskrigets ruiner, lett av Grotewohl, Pieck och Walter Ulbricht. De är nu glömda av historien och i Wismar letar jag förgäves efter rester av deras verksamhet, en staty eller åtminstone en liten metallskylt på de medeltida husväggarna i staden: ”Här övernattade 3-4 maj 1947 grundaren av Tysklands Demokratiska Republik.”
Där finns nu istället skyltar för advokater och tandläkare, en oherrans massa advokater och tandläkare, fast man här i Öst inte tycks vara så noga med titeln ”Doktor” som i västra Tyskland.
I min hemby i Lappmarken hade vi statsbesök från Östtyskland, naturligtvis inte av de högsta i den kommunistiska statsledningen – men av Norbert.
Norbert var flyktingbarn från Berlin. Muren hade ännu inte byggts och Norbert hade fritt och utan papper kunnat röra sig mellan soptunnorna vid Unter den Linden i Östzonen och Kürfurstendamm hos de rika västallierade.
I Östberlin hittade Norbert endast fiskrens, i det flotta Väst välgrillade kycklingrester och kanske en halvdrucken Cocacolaflaska.
Norbert kan ha varit jämngammal med nuvarande kanslern Angela Merkel.
Sedan kom Norbert till Lappmarken som sommarbarn, blek, mager men talangfull. Han lärde sig snabbt svenska och svor som en borstbindare medan han fetmade en aning av all den goda maten som hans ”sommarmamma” tant Elma furnerade honom med. Till viss del också av de våfflor som min mor gräddade och serverade med hjortronsylt. Min mor var anhängare till DDR-staten. Det var femtiotal. Nacka Skoglund var Europas bäste forward,dagens Zlatan.
I mitt hem sa man aldrig ”Östzonen” om DDR. Ingen i byn hade visserligen varit där – utom Norbert – men man visste att Ulbricht och hans anhang var ett stabilt fäste mot ”revanschisterna” i Väst.
Norbert drog kniv och stal. Att han drog kniv var inte så hemskt. Vi barn lekte alla med knivar. Värre var att Norbert stal pengar. Det kunde byn inte tolerera. Men dramatiskt var det den sommaren med Norbert. Polisman Sandberg anställde förhör och spanade efter brottslingen.
En samvetskonflikt utlöstes samtidigt bland humanistiskt sinnade i byn: Lille Norbert skulle väl inte anklagas bara för att han var tysk?
Till sist erkände han. Vittnen hade sett tjuveriet.
Ingen har sett honom sedan dess, men i byn lever hans minne kvar i kraft av stölden.
Vad blev det av Norbert? Tjuv? Industriarbetare i Brandenburg? Polischef i Stasi? Ämbetsman i Merkels alltyska regering?
Fast här i Wismar finns han nog inte.
Däremot restaurang ”Den svenske vaktposten” (Wismar är en stad från Gustav Adolfs 30-åriga krig) som inte serverar våfflor med hjortronsylt men goda tyska fläskben med rotmos.