Cassius Clay blev världsmästare i tungviktsboxning. P-piller började att säljas i Sverige. Jean-Paul Sartre fick Nobelpriset i litteratur – men avstod från att ta emot det. Beatles gjorde fyra konserter i Stockholm.
Ja, 1964 var ett händelserikt år. Och i NSD debatterades det livligt kring vad som är popmusik.
Idag hade diskussionen om popmusik troligen förts på tidningens nöjessidor. Men då – 1964 – fanns inga särpräglade nöjessidor. Inte heller någon egen kultursida, då kulturartiklarna låg bredvid ledaravdelningens texter.
Först ut var Lennart Lindström med att ställa frågan: Vad är popmusik? Han skrev för NSD och blev sedermera manager för The Shanes.
Ämnet låg i tiden eftersom begreppet pop uppstod i början av 1960-talet. Popens rötter går tillbaka till 1950-talets utpräglade rock’n roll.
Det är inte helt enkelt att förhålla sig till pop. Dels är den ett utvecklingsstadium mellan olika musikstilar som anpassats till modern tid. Dels markerar den om vi läser ut förkortningen – populärmusik – en given följeslagare till efterkrigstidens förbättrade sociala, ekonomiska och materiella standard.
Den brittiske konstnären Richard Hamilton (1922–2011) var tidigt ute och definierade popkonsten och popmusiken.
Lennart Lindström tog utgångspunkt i Hamiltons förklaring:
1. Populär (gjord för masspublik).
2. Förgänglig.
3. Möjlig att undvara (lätt att glömma).
4. Billig.
5. Massproducerad.
Lennart Lindström skrev (NSD 1964-01-14):
”Fast egentligen är det förstås alldeles fel att klassificera dagens musik som vi gör. Pop är mycket, även i musiksammanhang. Pop är Kingston Trio med sina gamla fina amerikanska folkmelodier. Men pop är också The Beatles med sin skrikiga och inte speciellt musikaliska version av hitlåten Twist and Shout. (Men det ska också erkännas att The Beatles kan låta riktigt bra när de sjunger annat.)
Så långt kunde allt ha varit relativt lugnt. Det kom dock att bli fart på debatten, speciellt efter dessa rader av Lindström:
”Även den halvdåliga popmusiken kan vara av godo – på längre sikt. [...] Den ’dåliga’ musiken blir en inkörsport till den ’ädlare’ musiken. [...] Låt mig göra en jämförelse: Det är likadant med konsten. Den nyligen konstintresserade (eller icke konstintresserade) kan bara säga att tavlan är fin. Den tycker jag om ... Färgerna är klara ... osv. Men så småningom lär sig den konstintresserade att skilja på Hötorgskonst och fin konst. Den intresserade lär sig förstå och uppskatta den fina konsten. Lär sig skilja på äkta vara och simpel hötorg.”
Det här fick Duff Deutgen att gå i taket. Han var reporter vid NSD och skrev 64-01-20 under rubriken Skval med kulturambition?:
”Vill Lindström på fullt allvar påstå att Hötorgskonst kan stimulera till ökad konstförståelse? Med en sådan kultursyn är det inte underligt att han också hittar kulturambitioner i popskvalet. [...] Jag vägrar att bocka för en industri som premierar det glättade, dumsexiga, glamouriserade. Jag kan inte sätta likhetstecken mellan Beethoven och The Beatles, däremot mellan Beethoven och Thelonius Monk.”
Poeten Budhalainen Rokka (Torbjörn Säfve) var inte sen att hänga på i debattens vågor (NSD 64-01-21):
”Är Hötorgstavlan första anhalten på vägen till Picasso? [...] Jag kan peka ut åtskilliga människor som efter långt leverne fortfarande tror att den röda stugan med de vita knutarna är värdefullare än att titta på en oljemålning av Kandinskij. Det finns mängder med folk som anser att grötrim ger mer än en canto av Ezra Pound. Det vimlar av personer vars fantasi koagulerat nånstans mitt emellan Elvis Presley och The Beatles. Är det önskvärt att det förhåller sig så?”
Nästa manliga debattör var Frille Eriksson (NSD 64-01-24), som vid den här tiden var sportchef vid NSD och även skrev om jazz:
”Ungdomens musik kommer alltid att vara rytmisk, den skall gå att dansa efter. Att begära någon annan taktart än 4/4-delar är därför orimligt av popmusiken – hur den än utvecklar sig i övrigt – men bland annat den faktorn gör att den hämmar sig själv. Den är inte utvecklingsbar längre än till en viss gräns. Jazzen, som också ursprungligen var avsedd för dans, är nu ett forum för experimentalism i alla möjliga tempi.”
Lennart Lindström återkom i debatten, nu presenterad som ”Pop-Lindström” (NSD 64-01-25):
”Deutgen gör sig skyldig till samma blunder som Richard Hamilton. Han drar utan att tveka alla popartister över en kam. Alla twistsångare till exempel bjuder bara en enda sak: Oartikulerade brunsttjut. Punkt och slut. [...] Såsom popmusikens ’kulturknutte’ hade jag egentligen bara en enda tanke när jag skrev min artikel om popmusik. Jag ville försöka få de många musikförståsigpåarna som finns i vårt land att tänka om. Att inte fördöma och generalisera. Eller åtminstone att komma med någon förklaring till varför inte ens den allra bästa popmusiken kan kallas musik.”
Debatten om vad popmusik är avslutades av Duff Deutgen (NSD 64-01-28):
”Popskvalets vapendragare efterlyser nu ’riktiga tyckare’ i debatten. Han erkänner därmed sina svårigheter att besvara den egna frågan ’Vad är popmusik?’, vilket var rubriken på Lindströms inledande försök till analys. [...] Min lilla röda hötorgsstuga ska inredas med hötorgstavlor och i vardagsrummet installeras bandspelare, grammofon och transistorradio. Det blir dyrt – men vad gör man inte för Kulturen! Låten sedan barnen komma till detta hus. Och låt dem undfå nåden att höra Ordet – Pop. Å regniga natt när ljusen ska tändas därhemma i mitt gamla barndomshem vid den blå vikens I Love You – säg minns du psalmen vi sjöngo: Jää, jää, jäää ... Huvva!”
Som ni märker gick kombattanterna hårt åt varandra. Om läsarna fick svar på frågan Vad är popmusik? framgår inte av tidningsläggen. Diskussion och debatt är alltid livgivande. Men frågan blev hängande i luften. Ungefär som då John McEnroe tyckte sig vara bortdömd i Stockholm Open 1984 och utbrast ”Answer my question! The question, Jerk”.
Han fick inget svar.
Och NSD:s Kulturen anno 2013 tar inte upp handsken från 1964. Möjligen passar vi med varm hand frågan vidare till DUO-redaktionen.