Vackert och fyllt av smärta
BOKMannen i mörkretPaul AusterAlbert Bonniers förlag
Foto: Janerik Henriksson/SCANPIX
Paul Austers tolfte roman är en fantasieggande skapelse där frågan om vad i livet som är dröm och vad som är verklighet är berättelsens röda tråd. Eller, mer rätt, en av dess röda trådar, för Mannen i mörket är rik på in- och utgångar, och stundom känns det som man inte vet vad som väntar runt hörnet.
Auster måste haft roligt när han skrev romanen om sjuttiotvåårige August Brill, som när han inte kan sova ligger kvar i sängen och fantiserar ihop historier. Ett sorts besvärjelser för att förtränga och hålla borta minnet av det han helst vill glömma, hans frus Sonias nyliga död, och mordet på hans barnbarn Katyas pojkvän, Titus. En pojke runt de tjugo, som hatade USAs krig i Irak, men ändå anmälde sig frivillig och gav sig dit "för sin egen skull".
Huvudberättelsen i Mannen i mörket är en fantasi av kontrafaktisk karaktär. Läsaren får träffa Owen Brick, mannen som efter ha placerats i ett hål och klädd i korpralsuniform, kliver upp i ett land där inbördeskrig råder. "Amerika slåss mot Amerika", informerar sergeant Tobak den förvirrade Brick, som i det civilia jobbar som trollkarl under namnet Den store Zavello.
Över tretton miljoner har dött i det fyra år långa inbördeskriget. En katastrof med bakgrund i Valet år 2000 och det efterföljande bildandet av Amerikas Oberoende Stater.
Nämnda Brick får ett Uppdrag och ska åka till Wellington (Washington?) och döda mannen som förtjänar att dö därför att "han äger kriget". Eller som Bricks uppdragsgivare förklarar det: "Han hittade på det, och allt som händer eller är på väg att hända finns inuti hans huvud. Om man undanröjer det huvudet så slutar kriget. Så enkelt är det".
Låter det förvirrat och krångligt? Tja, det kontrafaktiska kan ju i fel händer bli just det, men med Auster bakom pennan undviks varje hotande dikeskörning. För såna finns, det ska också sägas.
Att kränga en berättelse sprungen ur en sorts gråzon mellan dröm och verklighet kräver sin författare.
Den drömda berättelsen, en tänkt utopi om ett annat USA där World Trade Center står kvar och Irak-kriget inte bröt ut, varvas med ett situationen i ett vaket nu där berättjaget timme ut och timme in ser på film med barnbarnet Katya. Allt medan dottern Miriam, i vars hus i Vermont han bor, gnags av oro över dotterns självpåtagna skuld till Titus död, och sin egen sorg över skilsmässan från maken Richard fem år tillbaka.
Men den 47-åriga Miriam när också författarambitioner och skriver på en roman om poeten Rose Hawthorne, vars manus fadern August lovat läsa och tycka till om. "Medan den befängda världen snurrar vidare", är rader av Hawthorne Miriam tycker om, som hon också tror faller den gamle i smaken.
"Måste det sluta så? Ja, förmodligen ja, även om det inte skulle vara svårt att tänka ut en mindre brutal utgång", säger August Brill/Paul Auster på sidan 132 i romanen, och lämnar läsaren med frågor och egen fantasi om vad som hände efter Owen Bricks hastiga frånfälle i sällskap med ungdomskärleken Virginia i Worcester, "det tidigare namnet på staden i den andra världen".
Men en sorts logik finns ändå där i Brills ord i natten när han begraver Brick och "fantasimaskinen" och i stället ägnar sig åt mer jordnära berättelser.
Auster leker med romanbygget och vi får berättelser i berättelsen med gemensam mörk botten. I valet mellan "hoppets eller hopplöshetens berättelse" är det dock lätt att falla för det sistnämnda.
Men tillvaron innehåller också glädje och - kärlek. Och när Katya proklamerar "Sanningens natt i Förtvivlans hus" kräver hon att "moffa" berättar allt, framförallt om mötet, kärleken och livet med mormor, den franskfödda Sonia.
Det blir en berättelse över tid och rum, om århundrades kyss, tillit, svek, och bilden av smärtfylld försoning efter nio års separation, beskriven som inledningen till "en lång och ömtålig dans".
Det är vackert och fyllt av smärta när Auster karvar fram bilden av två människor, två "veteraner", som både kan och inte kan vara tillsammans.
Med minnnet som källa kan förstås sanninghalten i August Brills berättelse ifrågasättas. Och i en stund av insikt konstaterar han: "Det verkliga och det hopfantiserade är ett och det samma".
Samtidigt som han uppmanar den sörjande Katya att berätta historier, för sig själv. Som tröst.
Mannen i mörket är en stor liten bok skriven på rak men kärnfull prosa. Och en sorts lovsång till fantasin, allt medan "den befängda världen snurrar vidare".
Så jobbar vi med nyheter