Vacker ton i de djupa frågorna

Bränn på, mumlar jag, vid läsningen av danske Jens Christian Grøndahls nya roman Fyra dagar i mars, och strunta i att förklara så mycket. Boken startar visserligen effektivt; Ingrid Dreyer är i Stockholm när hon får veta att hennes son och ett par andra busar har sparkat ner en pojke och anhållits. Men sedan kör Grøndahl fast, tycker jag, i långreferat om familjeförhållanden och bakgrunder. Sådant ger ju sig alltid. Men här försvinner all framåtrörelse, författaren verkar ha fastnat med foten i en potta.
Nu reser Ingrid hem för att möta sonen. Hon är 48 och älskar sedan åtta år en äldre, gift man, Frank. För hans skull spräckte hon sitt äktenskap (men Frank blev kvar i sitt). Och medan hon reser till Köpenhamn har hon god tid på sig att fundera över sitt liv i ljuset av sonens dåd och efter ett hundratal sidor börjar jag tro att vi aldrig kommer att få möta honom. Ungefär så, med en inställd konfrontation, arbetade Grøndahl redan i sin första stora succébok, Tystnad i oktober.

Men så tätnar texten, de refererande partierna får tyngd och kompletteras med kloka och skarpa reflektioner. Inte många har så tänkvärda ting att säga om hur vi lever våra liv som Grøndahl. Och nästan ingen hittar heller en så vacker, bluesartad ton när han fördjupar sig i de stora frågorna.
Han har också en fenomenal förmåga att gå ut och in i sina figurer. Ingrid upptäckte hos Frank något i "en spricka genom vilken man skymtade något han sällan visade", skriver Grøndahl men han har själv samma skarpa blick för sådana sprickbildningar.
Så kommer hon till slut hem, bråkar med sonen, äter en familjemiddag hemma hos sin halvbror och grälar också där men tänker därutöver ständigt på det förflutna. Under lördagen träffar hon Frank och bor över med honom på ett slott. Och hon minns mer, ofta alldeles vanliga dagar, studier, hus, andra män, badsomrar, hotellrum, gemensamma måltider, stort men mest smått i sitt liv. Historien rullas alltså upp som från en serie bakhåll.

Mödrarna i Ingrids släkt har svikit sina barn, tycker hon, de har bara tänkt på sig själva och sitt skrivande. Själv är hon en framstående arkitekt men börjar i ljuset av det som hänt med sonen inse att också hon har svikit sitt barn. De olika generationerna ställs alltså mot varandra och egentligen innehåller romanen tre berättelser, Ingrids, moderns och mormoderns.
Grøndahl har en särskild förmåga att skapa laddade, starka scener. Samtidigt bäddar han stilsäkert in dem i sinnliga bilder från det förflutna och de kretsar Ingrid lever i. Men han berättar egentligen mer än vi behöver få veta, tycker jag; emellanåt blir romanen helt enkelt för bred. Då är det som om han stänger berättelsens butik, går ut på lagret och inventerar sina tillgångar. Ändå tar man efter ett tag till sig författarens tempo och fasta, lite ålderdomliga grepp om historien, med dess långsamma puls och vida utblickar.
Fyra dagar i mars är en sorgesång som så många andra av Grøndahls romaner. Också i denna bok utspelas förloppet egentligen på ett inre plan och där är det fråga om stor dramatik. Fast i slutet plockar Grøndahl ändå fram en riktig knalleffekt.

Vacker ton i de djupa frågorna

BOKFyra dagar i marsJens Chistian GrøndahlW&W