Väckelsen tema för årsbok
Under 1900-talet har väckelsen varit en av de stora folkrörelserna, med kulmen kring 50-talet. Men det har också varit en dåligt dokumenterad rörelse. Något som Norrbottens museum försöker råda bot på i sin hittills tjockaste årsbok.
Foto:
Han berättar att idén föddes för två år sedan, då man började diskutera om det fanns någon översiktlig sammanställning över väckelsen och dess byggnader.
Det fanns det inte. Den dokumentation som gjorts över väckelsen är antingen sporadisk, lokal eller partisk - det vill säga gjord av rörelsen själv.
- Det vi märkte var att väckelsen var mycket större än bebyggelsen och att ingen tagit något grepp över det, så vi bestämde att årsboken 2008 skulle handla om väckelsen i Norrbotten. Den är ju något som alla måste förhålla sig till oavsett om man är en del av trosrörelsen eller inte. Vi har alla känslor och band till den, säger Persson.
Boken innehåller en mängd olika texter. I slutändan blev det 26 stycken och här ryms allt från strikt vetenskapliga texter till vittnesmål om och inifrån rörelserna i Norrbotten. Bland annat skriver redaktören Per Moritz en historisk essä om nyläseriet i Norrbotten, Lina Karlsson presenterar länets väckelsebyggnader och prästen Sonja Waara skriver om att vara kvinnlig präst i laestadiansk bygd, medan författaren Gunnar Kieri beskriver befrielsen i att bli ateist och slippa det laestadianska oket av synda- och skuldbeläggande.
- Jag tycker att det är en av bokens styrkor. Boken får bredd och tyngd genom infallsvinklarna. Det skapas friktionsytor i den, säger Curt V Persson som själv skrivit om de olika grenarna i laestadianismen,.
- Det är snårigt att skriva om. Men det finns fyra huvudinriktningar av laestadianimsen. Dels öst- och västlaestadianismen. Sedan finns lyngengruppen i Norge och de nyväckta som främst finns i Finland. Östlaestadianismen är mest splittrad med ett 20-tal grenar, medan väst har fyra eller fem grenar och totalt rör det sig om ett 30-tal grenar i rörelsen, säger Persson, som helst beskriver det hela som en buske, snarare än ett träd med grenar.
Men redaktörerna och författarna är noga med att understryka att laestadianismen bara är en del av väckelsen. EFS, Pingstkyrkan och de andra har haft den största delen av väckelserörelsen vid kusten och man är också medveten om att det kan uppstå diskussioner kring museets sätt att beskriva rörelserna.
- Det är ju ingen som gjort någon sammantagen beskrivning och som samtidigt står utanför rörelserna. Men jag tycker att museet ska ta sig an den här typen av ämnen och delta i samhällsdebatten. Dessutom tror jag inte att vi kunnat göra en sådan här sammanställning om vi inte stått utanför kyrkorna och varit opartiska, säger Persson.
En inte helt oväsentlig del av väckelsen går att spåra i de byggnader som uppförts och enligt Lina Karlsson hade man ingen riktig koll på byggnaderna innan man började inventeringen.
- Det finns ett jättestort bestånd och vi visste inte vad som skilde de olika trosriktningarnas byggen åt. Men vi har hittat allt från slott till koja och det finns många dimensioner att titta på. Det handlar mest om byggnader som uppförts under 1900-talet och det är många som står öde, säger Karlsson som menar att det finns ett stort material att forska på i framtiden.
- Bönhusen och kapellen är den mest spridda byggnadstypen efter bostadsbebyggelsen. De är fler än kyrkorna och Folkets hus och det var en annan kraft som stod bakom dem. Det handlade om ideella krafter som byggde kapellen, utan några bidrag, säger Karlsson.
Men även om väckelsen hade sin höjdpunkt för 50 till 60 år sedan så har det andliga byggandet inte avstannat helt.
- Idag byggs det nytt i städerna, men avtar i byarna. Det är främst Jehovas Vittnen och Laestadianerna som bygger nytt, medan rörelser som EFS inte har några behov av nya byggnader, säger Karlsson.
Så jobbar vi med nyheter