– Det var ett godtyckligt beslut, men den här utställningen är ingen protest. Vi vill vi bara göra oss synliga, vi som bor kvar och verkar i Björkvattsdalen, vi vill visa vårt kulturarv. Myndigheterna försöker göra oss osynliga, säger konstnären Tomas Colbengtson om utställningen Vaapsten Bïjre Om Vapsten som hade vernissage i fjäll- och samemuseet på tisdagen.
Kulturarvet personifieras av 20 konstnärer och konsthantverkare, den äldsta är 86 år och den yngsta 21 år.
– Det är slöjd, bildkonst, skulpturkonst och ett teaterstycke. Det är kulturarvet som lever kvar i familjerna. Vi är många som är släkt med varandra och det är skönt att tillsammans visa vad vi gör, säger Tomas Colbengtson.
Han beskriver hur kampen för de förlorade rättigheterna blir en motor i det kulturella yttrandet, att den tar sig uttryck i skaparkraft.
– Min installation heter Vapsten. Där finns nordsamer och samer från Tärna. Nordsamerna från Karesuando tvångsförflyttades och hamnade hos oss. Jag vill visa tre generationer men som är sammanfogade i ett samtida förlopp. Ibland finns inte det fria valet, säger Colbengtson om de tre avbildade samerna i glas, sammanfogade med en kedja, som kan tolkas som en boja.
Det är bredd och kvalitet på det som konstnärerna och konsthantverkarna från Vapsten visar. Bland dem finns paret Astrid och Sune Enoksson. Astrid bär om halsen en liten kniv, helt tillverkad i horn och med guldutsmyckning.
– Astrid fick den när hon fyllde jämnt. Det är en högfärdskniv och det är 20 år sedan gjorde den. Jag har inte gjort många sådana, säger Sune Enoksson.
De andra utställarna förklarar att det är utställningens dyrgrip, men Sune Enoksson vill inte tala om värdet. Den lilla kniv i horn han själv bär som ett smycke om halsen värderas till 20 000-25 000 kronor.
– Den med guld vill jag inte säga vad den är värd. Den är mycket speciell, gravyren är diskret. Jag vågar inte ta med någon av dem i utställningen, säger han.
Astrid är textilslöjdare med verk spridda runtom i Västerbotten. Tillsammans har de ställt ut i många kända konsthallar. Sune finns också representerad i Nordiska museets samlingar.
Också sonen Per Enoksson ställer ut, men inte slöjd. I stället en bild i blandteknik, en stor bild som föreställer världen utanför samebyn.
– Det är två samekvinnor i kolt som är på resa ute i världen och har hamnat i någon metropol som vill visa sitt stora monument. Vi vill alltid vis upp det bästa vi har, i en stad eller ett land, säger han om verket i blandteknik som i denna utställning blir något av Vapstens fönster ut mot världen utanför.
I Vapsten finns inte bara den gamla kampen för de förlorade rättigheterna. Marie Persson för en kamp mot planerna på en nickelgruva i Tärna, men det tar sig inte uttryck i det hon visar i utställningen. Gruvplanerna ligger just nu i träda.
– Det här är en serie månsken, säger hon om mönstren på linnelöparna. Jag gör traditionell sydsamisk ornamentik som jag moderniserar, gör den stramare än den traditionella.
Hon arbetar också med grafiska bilder som bygger på gamla fotografier ur det egna familjealbumet.
– Det här är farfars mor Kristina Sjulsdotter. Hon kom från vårt område och som påverkades av vattenkraftsutbyggnaden. Hon dog i den här kåtan som låg i det nu planerade nickelgruvsområdet. Jag har mina rötter i Vapsten, i flera generationer, säger Marie Persson.
I det samiska kulturarvet finns också de traditionella läkemedlen. Lena Lundin-Skott ställer ut det som kallas för ett bäverhäng.
– Samerna drack förr bävergället. Det innehöll d-vitamin och det var bra mot rakitis, engelska sjukan. De tog sedan reda på bävertänderna, lade ihop två tänder och formen blev rund. Det var ett sätt att hedra djuret, säger hon om det smycke hon skapat och som mycket riktigt, under det runda skinnfodralet, innehåller två bävertänder.
– Jag har mina kontakter, säger Lena Lundin-Skott med ett leende på frågan om hur man får tag på bävertänder.