Utsnitt av Nordnorges konst
KONSTNordnorsk triennal - bildkonst och konsthantverk från Nordnorge Kulturens hus, Luleå
"Heavy Sea", Ingrid Larssen.
Foto: Patrik Boström
Visst kan man notera erfarenheter av platsen, historien, naturen och det samhälle som konstnärerna bor i. Men något "unisont" uttryck kan man knappast spåra i Nordnorsk triennal.
Spännvidden i uttrycken och arbetsformerna är lika stor som i den övriga konstvärlden och sträcker sig från måleri till videoinstallation - om nu det är att betrakta som någon slags motpoler... Kanske är det ett tecken på att avstånden mellan centrum och periferi krympt i vår uppkopplade värld. Man kan befinna sig var som helst och ta del av det som sker, de idéer som formuleras och presenteras på konstens område.
Det som är svårare för konstnären i "provinsen" är förstås att komma in i nätverken i metropolernas konstscener. Där spelar den personliga kontakten roll - vem som känner vem och det gäller att konstnären vet vilken gallerist som gillar vad.
Å andra sidan menar den danske konstnären Paul R Weile, som suttit i juryn för Nordnorsk triennal, att det är i periferin man ska söka efter det säregna. I sin katalogtext, Metropol kontra randområder - et blik udenfra, anför han att konstnären är en spegel för sin omgivning och att metropolerna mer eller mindre annekterats av en global mainstreamkultur i spåren av de multinationella jättarnas utbud av varor och tjänster. Med andra ord blir konsten i metropolerna mainstream, medan konsten i utkanten blir mer unik eftersom man har kvar mer av nationens särart på vischan enligt Weile.
Det finns en doft av exotism över den tanken som inte känns helt bekväm, men det finns en poäng i Weiles resonemang; att konsten utanför centrum kan vara precis lika intressant som den som skapas i metropolen. Men det kräver mod från konstnärer, förmedlare och investerare att framhålla sina regioners positioner i konsten.
Man kan också se Nordnorsk triennal i det ljuset, som en utställning som erbjuder ett alternativ till "metropolerna" och där "provinsen" påverkar konstvärldens strukturer genom att skapa sina egna sammanhang.
Odd Helmersen som finns med på utställningen är i det perspektivet en föregångare. Han tillhör den första generationen målare som bodde på Lofoten och kunde leva på sin konst efter andra världskriget. Före det handlade det mest om konstnärer som reste till Lofoten för att måla och berätta om Nordnorge, men få konstnärer kom från regionen. Helmersen, som föddes 1922, har under hela sin karriär skildrat Lofotens landskap och arbetare i en stil som blandar bauhaus med kubismens formspråk.
Per Adde kommer ur samma generation, men här möter man ett mer expressivt måleri då han gestaltar fjällmotiv och renar i varierande grad av abstrakt upplösning av motiven.
Även Eevahenna Aalto tar sitt avstamp i naturen. Hennes textil Våren består av geometriska fält, men färgerna är inte skirt gröna utan speglar snarere ett iakttagande av naturens tillstånd mellan snösmältning och lövsprickning. Naturen har också en central plats i fotografen Arvid Sveens svit Frozen horizon, där han fotograferat istäckta horisonter vid olika tillfällen och han låter publiken möta dem i en närmast serialistisk presentation.
Men likaväl som att vissa konstnärer tar sin utgångspunkt i naturen och det Nordnorska landskapet kommenteras vår kommersiella värld i verk som 4x4x Shopping av Inger Anne Nyaas, som skapat en slags kakelplattor av detaljhandelns många plastpåsar.
Hantverket har också en viktig del i utställningen och representeras främst av Ingrid Larssens "kragar", som ligger i gränslandet mellan konst och hantverk och som inom ramen för 70- och 80-talets new jewellery-trend utmanar den traditionella uppfattningen om vad som är smycke och inte. Där rör sig också Inger Blix Kvammens högkvalitativa smycken, som ställts ut en gång tidigare i Luleå.
Utställningen kan förefalla en aning disparat och splittrad, men representerar ett slags axplock av den Nordnorska konsten i fråga om tekniker och teman. Tyvärr har den inte den bredd och det djup som jag skulle önska i en utställning av det här slaget. Visst har de enskilda verken oftast god kvalitet, men det saknas en sammanhållande idé som går utöver känslan av showcase i exponerandet och framhållandet av regionen.
Samtidigt kan jag inte undgå att notera frånvaron av 70- och 80-talisterna. Var finns de i den Nordnorska konsten? De är knappast för unga - de tidiga 70-talisterna börjar ju närma sig 40. Kanske är det ett slumpens utslag av de begränsade resurser utställningen har, där man bara haft utrymme för 16 konstnärer. Eller så är samtidskonsten i Nordnorge medelålders och äldre.
Så jobbar vi med nyheter