Blott en dag. Tomt både framför och bakom mig. Jag tänkte mest på smärtan. Inte min egen, den där värken i bröstet på vänster sida, utan på hennes. Jag skulle aldrig kunna lämna mina barn bakom mig utan att streta emot något så vansinnigt.
Så vad vilade då allting på? Alltings grund. Det verkade för tillfället väldigt diffust. Att leva ett gott liv, vad innebar det egentligen? Kärlek och omtanke, och allt som tillhör den kakburken framstod mest som beska floskler.
Jag borde säga någonting begåvat, om kulturen och dess värde.
Men allt var ju över, eller hade redan hänt. Var särskild tid med särskild nåd.
Så skaldade ju vetenskapen, om att alltet egentligen bestod av tomhet...eller i bästa fall av några slags vibrerande strängar. I vart fall var avståndet mellan materien och allt vakuum så ofantligt stort, intill obegriplighet för förnuftet, att det inte gick att bilda någon enhet. Och ögonblicket då allting startade, stora smällen som den kallades, tedde sig lika urholkad på mening som det tidevarv jag just nu befann mig i.
Ungefär som blottande sms, av känslomässig art, som aldrig fick något svar. Som din dag, så skall din kraft ock vara.
Därutöver hade jag på ren prosaisk vilja lyckats lista ut vad sorg egentligen var. Dess konkreta och ursprungliga kärna. Den måste uppstå som ett fenomen skapat av hjärnans undermåliga konstruktion. Någonting var uppenbarligen fel med medvetandets sammansättning. Jaget var en chimär, och viljan som jaget trodde sig ha kontroll över styrdes egentligen av en annan varelse. Som om en råtta var inopererad mitt i magen på mig. Eller så hade en korkad, liten utomjording trasslat sig in i min vävnad en helt vanlig onsdag i september. Nu satt han där till vänster och drog i kontrollspakarna. Därav smärtan, bland annat. Som i ordet mig förvarad är.
Men det egentliga skälet till denna smått bisarra slutsats hänförde sig till att det i tid och otid poppade upp små meddelanden till medvetandet som sa:
”Men hörrdu, borde du inte ta och hälsa på din mamma. Det var ju faktiskt ett tag sedan. Du borde i vart fall ringa henne.”
Till att börja med skickade jag irriterade svar till utomjordingen, med fet stil och versaler. Sluta upp med det där!
Men nu ids jag inte respondera överhuvudtaget.
I drömmen. Ett ögonblick i sänder, tills jag nått det goda land. Där jag slutat sova med mobiltelefonen påslagen vid sängen. Men står på graven, och känner mors ena hand koppla ett fast grepp om min fotled.