– Jag kan ibland tänka lite förundrat att Maj är ju bara en litterär gestalt och ändå detta fantastiska engagemang. Maj verkar beröra många läsare starkt.
För sju år sedan började Kristina Sandberg skriva den första delen i trilogin om Maj, den unga kvinnan från Jämtland som blir gravid utanför äktenskapet med Tomas från Örnsköldsvik. Trilogin följer Maj från 1930-talet fram till slutet av sextiotalet då hon själv blivit mormor och farmor.
Maj är hemmafru och hennes värld kretsar kring familjens väl och kring de praktiska göromål som hon har för dagen. Hon håller familjens våning i toppskick, vet när fisken är bäst i säsong, planerar för när kakorna till julbaket ska göras samtidigt som hon oroar sig för makens alkoholproblem och räds att inte vara tillräckligt bra i släktens och väninnornas ögon. Kristina Sandberg beskriver Maj som en ”doer”.
– För att förstå Maj måste man ha med så många bitar. Hon är en ung arbetartjej som blir gravid före äktenskapet, och den skammen hon känner över det och som samhället lägger på henne är något som följer henne genom hela livet. Sedan tror jag att hon präglas mycket av att hon inte har fått höra att hon har läshuvud eller att hon är intellektuellt begåvad, säger hon och berättar att Maj har varit en ”väldigt rolig karaktär att skriva”.
– Det har varit roligt att hon får vara ganska komplicerad och inte helt sympatisk alla gånger.
Kristina Sandberg är utbildad psykolog och hennes yrke som psykolog har hjälpt henne i hennes skrivande, bland annat när det gäller att beskriva mer komplicerade sidor hos sina karaktärer.
– Det känns inte farligt. Det känns inte som att jag behöver göra Maj mer sympatisk för att jag är rädd att gå in i det som inte är så gott, sympatiskt och fint, för vi har det allihop i oss. Sedan visar vi ofta fram mer putsade fasader.
Samtidigt, berättar hon, kommer hennes intresse för psykologin från litteraturen.
– Jag började skriva först och då, tidigt 1990-tal, var det ganska mycket psykoanalytisk litteraturteori. Det väckte intresset för psykoanalytiska teorier.
Hur kom det sig att huvudpersonen är en hemmafru?
– Jag ser mig självklart som en feministisk författare, har sysslat med genusfrågor både på psykologutbildningen och i mitt skrivande. Ett dilemma med genusordningen är att mycket av det liv kvinnor har levt osynliggörs för att de inte anses intressanta eller viktiga.
I början av 2000-talet hade det skrivits om flickor som mådde dåligt, och det började höras i debatten att man tröttnat på de här berättelserna, man ville ha mer girl power, kvinnor kan, och inte fler självömkande flickor.
– Jag kände mig lite illa berörd av det, dels lite träffad att jag hade skrivit om de här ledsna flickorna men också att det där kravet ställer man inte på manliga författare, att de ska skriva några särskilda karaktärer. Så det kändes helt enkelt mer utmanande för mig att skildra ett traditionellt kvinnoliv som inte hade någon status runt sig.
Redan tidigt ville hon ”skildra samhället utifrån ett köksperspektiv.”
– Hemmafrun är inte så mycket skildrad, inte den hemmafrun som vill försöka lyckas med det här livet, försöker lyda påbuden.
Men det finns också en personlig koppling mellan karaktären Maj och Kristina Sandbergs egen mormor.
– När jag var gravid hade jag ett samtal med mormor då jag kom på att mormor inte kunde ha varit gift med morfar när mamma blev till. Det sa jag till henne, och jag märkte att det fortfarande var väldigt skamligt för henne.
– Så det är egentligen den skammen som är en slags utgångspunkt. Jag ville ta reda på vad i vår svenska historia gör att kvinnor så långt efteråt i ett upplyst Sverige kan känna sådan stark skam fortfarande.
Hennes egen mormor var också hemmafru under en stor del av sitt liv, men Kristina Sandberg berättar att ”det var möjligt att skriva böckerna först när jag fick tag i Maj”.
– Ju mer hon lämnade min mormor desto mer blev hon en egen, levande gestalt.
I augusti i fjol kom Liv till varje pris, den sista delen i trilogin ut och i november fick Kristina Sandberg Augustpriset för romanen. Det har inneburit mycket resande och att hon pratar om sina böcker på bibliotek runt om i landet men även att hon inte har ”någon som helst skrivtid.”
Hur känns det?
– Jag tycker att det är helt okej. Jag har skrivit de här rätt mastiga böckerna på förhållandevis kort tid. Att nu vara ute och träffa läsare och prata om böckerna är på många sätt väldigt roligt.