Det är en vacker höstdag, lite småkallt i luften men solen skiner från en klarblå himmel när vi träffas vid sidan av Åbergsfortet i Boden. Här har vi stämt möte med klättringsentusiasterna Linnéa Thyni, Viktor Österberg och Karin Zederfeldt. Linnéa och Viktor har ägnat sig åt sporten i två år ungefär, Karin kom med i vintras. Gemensamt för dem är att de alla delar ett brinnande intresse för sporten.
– Jag tycker att det är kul för att ett är lite som att lägga pussel med kroppen. Man får ett problem och alla löser det på olika sätt och man har sin egen stil. Om alla kör samma led så gör man på olika sätt, man får liksom olika bitar. Det kan bli många olika diskussioner på väggen när man coachar någon, förklarar Viktor Österberg som kom in i sporten via klättersektionen på universitetet.
Intresset för klättring har ökat stort de senaste åren. Fyrkantens klättringsklubb startade för ungefär två år sedan där Linnéa tillsammans med sin make var en av initiativtagarna.
– Vi kände att vi behövde en ny klubb, det tog oss några veckor att starta den och vi fick bra respons med många medlemmar på en gång. Det fanns ett sug, klättringen har exploderat, många har tagit grönt kort och börjat klättra mer och mer. Och så lär man känna nytt folk också, det är väldigt socialt, säger Linnéa Thyni.
På Åbergsfortet finns ett antal leder med olika svårighetsnivåer. En led anges i olika grader mellan tre och nio som anger hur svår leden är att klättra där svårigheterna ökar med stigande siffra. En led med lägre grad har goda möjligheter till återhämtning på hyllor eller liknande.
Ser man direkt om en vägg är för svår?
– Ja det tycker jag. Jag ser ganska snabbt om det finns några grepp som jag klarar av. Om det exempelvis är flera överhäng så klarar jag inte så många sådana av det, men väggar som lutar lite inåt gillar jag, dem kan använda sig att kliva på.
– För mig handlar det om att jag tvivlar och säger att jag inte klarar det men då säger Linnéa att det gör jag visst och då är det bara att klättra vidare, skrattar Karin Zederfeldt.
Vad är det som lockar med utomhusklättring?
– Jag är väl inte direkt adrenalinsökande, men blir så nöjd med mig själv när jag klarat av en bergvägg. Jag får utmana mig och det är bra för självförtroendet. Visst kan man känna lite obehag av höjden, men jag brukar vägra ramla utan klamrar mig fast. Det är lite som ridning, man tänker inte på att man tränar, och det är inte så att man plötsligt kan ge upp för att man är trött, man måste ju ta sig därifrån. Utomhus känns lite mer på liv och död. Man ramlar ju inte såklart eftersom man är säkrad i linor, men jag vet ju att om jag släpper så kommer det göra ont och man skrapar upp sig mot bergväggen, säger Linnéa.
– Ju kallare det är desto bättre grepp får man, men man blir fort kall om händerna. Jag brukar ha handvärmare som man bryter som man får värma sig i med jämna mellanrum, säger Viktor
Är det här som ni oftast är och klättrar?
– Ja, bland annat. I sommar har vi gjort heldagar och ägnat sig åt att klättra, lagat mat över den öppna elden tillsammans, och några har även stannat kvar och tältat. Här i Boden finns några fina klättringsplatser att vara på. Men det finns också många fina ställen bland annat i Kalix och Niemisel. Falkberget i Piteå är en bra nybörjarklippa, medan Falkberget i Kalix är mer för den avancerade klättraren, som Viktor exempelvis, berättar Linnéa.
– Det är skönt att det är som ett utomhusgym, det är inte så höga väggar men många och av olika svårighetsgrad, säger Viktor.
Klättring är en sport som man kan lägga ned en hel del pengar på i olika typer av utrustning. Men det måste inte vara så.
– Det är inte nödvändigtvis en prylintensiv sport. Det blir lite vad man gör det till, man kan klara sig på ett par bra skor, men utan rep om man vill det. Annars finns det nästan inga begränsningar på hur mycket man kan lägga ned. Man sliter utrustning snabbt. Allt i nylon är färskvara och det bör man byta ut hyfsat ofta. Den som klättrar mycket kan slita ut ett rep ganska snabbt, det beror på hur mycket man klättrar, konstaterar Viktor.
För Linnéa Thyni har klättringsintresset även tagit henne utomlands.
– Ja, Kalymnos i Grekland är en välkänd klätterö så dit åkte vi. Det blev en väldigt lyckad resa med en skön kombination av klättring, sol och bad. Vi har redan börjat planera för en ny resa. I sommar var vi även och klättrade i Norge, de har inte så många bultade klätterleder eftersom de är mer strikt i att inte göra ingrepp på naturen utan bevara naturen orörd så mycket som möjligt.
Föreningen brukar också anordna prova-på-kvällar för den som är nyfiken.
– Ibland brukar vi ha temakvällar då folk får komma och prova på att klättra. I sommar har det ju också varit så fint väder. Och här är det så fin utsikt och några brukar tälta här också. Det är verkligen fint område och bra för nybörjare, samtidigt som det kan vara ganska knepigt, konstaterar Linnéa.