– Vi bjuder årligen in sju, åtta konstnärer att komma hit och bygga sina konstverk, berättar Pekka Syväniemi som äger marken och var med och startade projektet Oranki Art tillsammans med några konstnärskollegor.
Han hade återvänt till hembygden efter studier och såg hur trakten utarmades och hur byn inte ens längre var utmärkt med vägskyltar. Han ville sätta byn på kartan igen. Närmast på skämt söktes pengar för ett konstprojekt, som fick stöd. Så skapades Finlands första miljökonstutställning som idag är den största i sitt slag.
Miljökonst är ett brett begrepp och kan vara allt från skulpturparker inne i städerna till tillfälliga ”land art”-installationer ute i öknar och andra öde platser. Mötet mellan konst och natur föder många frågor. Leder konstverken betraktaren in i naturen? Vad är konst? Kan vem som helst göra konst? Vad är natur? Är naturen i sig det ultimata konstverket? Kan konstnären, betraktaren och samhället ses som konstverk?
Till Oranki kommer numera konstnärer från hela världen. Den lugna och avskilda platsen långt ute i de lappländska skogarna uppskattas av många. Under några sommarveckor bor konstnärerna tillsammans i ett trähus uppe på åsen, arbetar fysiskt och ostört med egna och andras konstverk. Bastun värms upp varje kväll.
Sydkoreanen Ri Eung-Woo byggde i år ett väldigt trähjul med titeln Stort hjul för en fredlig värld. På andra sidan rullstensåsen svävar ett stekt ägg i monumentalformat, påminnande om ett ufo, mellan smala tallstammar. Verket Fel landningsplats är skapat av Susanne Stiegeler från Tyskland. Finska Tiiu Anttinen har rest en hög port som ramar in utsikten över skogarna i fjärran. Det är ett enkelt, men effektivt och omtumlande konstverk. Porten verkar som ett transportmedel. Naturen, kanske hela världen framför och bakom ramen, blir till ett konstverk.
Förutom de många officiella installationerna som är utmärkta med skyltar ligger små, mer improviserade miljökonstverk här och var på rullstensåsen. En del av dem är så naturlika och anonyma att de sammansmälter med och knappt går att urskilja från den omgivande naturen.
Konstverken är i olika hög grad förgängliga och efter en tid stadda i förfall. En del förenas med naturen, andra underhålls eller plockas så småningom bort. Sommartid gör Pekka Syväniemi dagliga rundturer för att titta till samlingen. Besökssiffrorna är låga, drygt femhundra personer skriver årligen sina namn i den utlagda gästboken.
– Vi vill inte göra Oranki till en turistfälla med turistbussar som rullar in, säger Pekka Syväniemi. En del besökare kommer hit varje år. Lokalbefolkningen var i början frågande till projektet, men jag är glad att äldre herrar från byn blivit intresserade och kommer hit och tittar. En del av vårt mål är just att visa på att konst inte är något underligt och fint, utan något för alla. På vintern är det stilla, men en vinterdag ringde en man från Helsingfors och ville absolut se verken. Han gick två kilometer genom femton centimeter snö för att komma fram.
Tjugofem mil söder om Oranki, strax norr om Uleåborg, ligger samhället Ii. Sedan 2008 hålls här miljökonstbiennalen Ii Art. I ett kulturlandskap, en lövskog längs stranden av Ii-älven, står skulpturer och installationer av finska och utländska konstnärer.
Under biennalen hålls seminarier och här finns också ett residens där konstnärer kan bo och arbeta i perioder.
Konceptet är mer urbant och etablerat, mer akademiskt jämfört med det mer vildvuxna och ojämna utbudet på rullstensåsen i Oranki.
Under årets workshop byggdes åtta verk vid Ii-älven. Här har lokale konstnären Antti Ylönen skapat ett stort solur av svedda stockar, Birgitta Linhart från Luleå en monumental nyckel i sten, medan norska Margrethe Pettersen skrivit ett budskap med plantor som bokstäver.
En mobil variant av miljökonst genomfördes under somrarna 2003 och 2004 uppe i norr. I projektet Trans Barents Highway Symposiums of Art reste åtta konstnärer från Norge, Sverige, Finland och Ryssland i buss längs turistrutten Barents väg, Bodö –Murmansk. I samarbete med lokala konstnärer och andra intresserade byggdes miljökonstverk på femton platser längs vägen. Materialbudgeten var avsiktligt noll kronor.
På var och en av platserna använde man sig av lokalt material som man fann i naturen eller som skänktes av företag och privatpersoner – stockar i Älvsbyn, loka i Tromsø, stenar i Kandalaksja, sälg i Salla etc.
Vid utformningen av konstverken utgick man oftast från platsernas lokala historia, kultur och karaktär.
Internationellt sett har miljökonst blivit en rörelse som vuxit snabbt och spridit sig runt klotet. Ett av pionjärprojekten är Europos Parkas utanför Vilnius i Litauen.
Platsen ligger geografiskt sett mitt i Europa, därav namnet. 1991 byggde konststuderanden Gintaras Karosas ett miljökonstverk i skogen utanför Vilnius.
Myndigheterna var kallsinniga till projektet, men Gintaras var envis, ordnade sponsorer, startade ett skulptursymposium och bjöd in konstnärer.
Idag kan man ströva runt i den femtiofem hektar stora skulpturparken och se ett nittiotal verk av internationella konstnärer.
En heldagsutflykt behövs för att ta in de många intrycken.
Många verk är i monumentalformat, något som behövs för att passa in bland de enormt höga tallarna. Liksom i Oranki är det just mötet mellan konst och natur som lyfter upplevelsen.