Ojdå, hoppsan. Mjölken rinner över matbordet och barnen brukar säga:
– Jag råkade.
Ända sedan jag fick barn har vi haft en utdragen diskussion om innebörden av begreppet råka. Syftet har varit att försöka hitta en gränsdragning till eget ansvar. Att välta ett mjölkglas är förstås inget brott mot mänskligheten. Men ett läge borde ju finnas där hänvisningen till att råka blir aningen ihålig.
Nästa steg i trappskalan tycks bli oaktsamhet där agenten själv borde insett; risken att spilla är alldeles överhängande och eftertanken borde ha stoppat mig.
Jag brukar säga till döttrarna att jag faktiskt aldrig råkade tappa någon av dem i golvet när de var bebisar. Att det finns en slags värderingspotens i analysen av vad som är görligt och inte i vår herres hage – i vart fall rörande själva råkandet. Exempelvis vore det knappast särskilt lämpligt att hänvisa till råkandet som bilförare.
– Ojdå, hoppsan. Jag råkade tappa ratten.
Men det skulle visa sig att jag hade helt fel. Råkandet fick nämligen helt andra dimensioner i veckan då Tony Blair klev fram och bad om ursäkt för Irak.
Källan är en intervju i CNN där han låter meddela att han är ledsen för misstagen som begicks under invasionen av Irak. Regimen hade inte några massförstörelsevapen. Argumentet för att starta kriget var fel.
Med andra ord säger Blair:
– Ojdå, hoppsan. Vi råkade.
Han ber också om ursäkt för bristen på förståelse för vad som skulle hända efter att man störtat Saddam-regimen. I stället för stabil demokrati har landet dykt ner i sekteristiskt våld (ojdå, hoppsan). Men samtidigt för han ett resonemang om att det visat sig bli ett sådant elände ändå i länder som Syrien och Libyen. Så det hade kunnat bli lika fel i Irak i alla fall, även om man inte råkat starta ett krig.
Med andra ord:
– Jag råkade visserligen spilla ut mjölkglaset över den internationella kartan. Men var tacksamma. Det kunde ha blivit värre. Någon annan kunde ha vält ut hela mjölkpaketet.
En liknande ton finns i Barack Obamas uttalande efter USA:s flygattack mot Läkare utan gränsers sjukhus i Kunduz i Afghanistan. En ursäkt framförs med kondoleanser, och löfte om en oberoende utredning.
Men eftersmaken i gommen är väl ändå densamma:
– Ojdå, hoppsan. Vi råkade.
Nu har jag trots allt bestämt mig för att ge barnen amnesti för alla mjölkglas som välts genom åren.