I måndags var vi många som blev berörda av de människoöden som förmedlades under galan Nej till cancer i TV 4.
Ännu en gång gick insikten djupt:
I stort sett alla är vi berörda. Antingen direkt drabbade av sjukdomen, eller indirekt utsatta av att anhöriga tvingas utstå smärtsamma behandlingar och långvarig psykisk oro.
Visst borde väl också jag hjälpa till och bli månadsgivare till cancerforskningen? Visst borde jag i anständighetens namn bidra med en hundralapp i månaden?
I tisdags höll jag på att tänka om. Då fattade jag hur naivt jag reagerat.
Naturligtvis borde jag i stället spara varenda krona till väsentligheter.
Sånt som att rusta upp min anskrämliga arsenal av accessoarer.
Idén fick jag efter att ha ögnat Expressen, den kungafjäskande kvällstidningen vars främste hovnarr än en gång förmedlade ogenerad, imponerad vördnad inför gamla och nykonstruerade kungligheter.
I en artikel som väckte kräkkänslor stod det att Daniel Westling från Ockelbo numera på sin arm bär en Rolexklocka för cirka 300 000 kronor.
Sakerna har så klart ingenting med varandra att göra, men det var bara timmar mellan känsloupplevelserna så det blev frestande att göra kopplingen.
Karln har alltså ett armbandsur vars pris motsvarar en månadsgivaravgift till cancerforskningen i 250 år framåt.
Även en annan ingift i kungahuset, den förra dokusåpadeltagaren Sofia Hellqvist, har tydligen ett lika fint armbandsur. Den klockan gav hennes folkligt avlönade make henne som morgongåva.
Visserligen har kungen som valspråk ”För Sverige i tiden” – men hans närmaste måste gravt ha missuppfattat budskapet om de tror att det krävs exklusiva klockor för att hålla koll på den tiden!
Inför de nykungligas motbjudande prål är det inte konstigt om simpla undersåtar i monarkin känner sig lite enfaldiga vid tanken på att lägga en hundring av sina mer begränsade resurser på cancerforskningen.
Fast jag tänkte inte om. Hos kungahuset har jag aldrig hittat något att ta efter. Redan på galakvällen hade jag valt att bli månadsgivare. Det är ingen stor sak.
En större och mer upprörande företeelse är den som väcker min förundran – nämligen detta hur omdömeslöst våra mest upphöjda bidragstagare använder sina tilldelade medel.
Den tid vi har kvar med vårt förlegade statsskick får vi dras med dess aktuella företrädare.
Inför dem förblir de underdåniga beundrande, medan vi andra är motsträviga, upprörda och – vilket denna text bör ha gjort tydligt – föraktfullt spydiga.
Ingenting tyder på att medlemmarna i kungahuset är medborgarna överlägsna, annat än tack vare den omoderna ordningen. Ett krav borde ändå vara att de ärftligt låtsasädla mobiliserar normalt förnuft och visar ett omdöme som någotsånär matchar vanligt folks.
Något slarvbygge går det knappast att kalla kungahuset, men nog behöver det saneras.
Ur-bota dumt är det.