Det är med en stor ödmjukhet inför att alls komma med någon som helst utsaga över livet som Svenbro lägger fram just utsagor om livet. Skillnaden mot tidigare verk, just när det gäller ödmjukheten är inte så stor, Svenbro har alltid talat med små bokstäver, men här känns det att något skiftat plats för honom, och påverkar det han har att säga.
Han låter inte ens det andliga högmodet, som ju är en riktig grop att falla i, få fäste, och är hård i sin självkritik: /Du misstänker att din berättelse vittnesbörd/förvandlar dig till en skrymtare/om inte rentav en dödspornograf,/vad nu det ska betyda./ Om skrymtarna heter det i alla händelser/att de redan "fått ut sin lön"./ Bed alltså i det fördolda!/Förvandla inte bönen till ett offentligt spektakel./ Men så vänder du på resonemanget/och frågar dig: Borde du verkligen ha förtigit/vad som hände dig i din dröm?/
Drömmen dikten refererar till handlar om anden, om själva livspusten, spiritus, och dök upp under den akuta fasen av stroken han drabbades av under en resa. Sambandet mellan vad bönen betyder, och dess språkljud i en grekisk språkdräkt, blev så själva upprinnelsen till Inget andetag är det andra likt.
Kanske är det just att upptäcka enkelheten i livets gåta, som gör den så svår att hitta. Svaret ligger på matbordet framför oss, i solljuset vi kisar mot, i gräset på marken. Bönen blir då en tacksägelse, och inte en önskelista.
/Jag tackar den store Färgaren för att jag än en gång/fått uppleva hur solljuset bryts i regnskurens alla droppar/den här ovädersdagen med västanvind/och silon övernaturligt belyst/mot fonden av molnmassivets apokalyptiska allvar. Avgrunden!/..../ Vi har ljuset i ryggen! Det gudomliga./ När vi vänder oss om, för vi instinktivt handen/mot ögonen för att skydda dem./ Mörkret är plötsligt borta/ i aprildagens avgrund av ljus./