För sista gången sitter vi vid köksbordet tillsammans. Vi ska inte åldras tillsammans. Vi ska inte vara tillsammans i stallet med våra hästar. Långa stunder under den sista måltiden sitter vi alldeles tysta. Vi har kommit överens om att vi inte orkar bråka mer. Finns inte mer att tala om, jo det finns det säkert, men vi orkar inte. Vi har sugit musten ur varandra. Vi är ense om att vi inte kan komma överens. Det är i stort sett det enda vi blivit eniga om.
Vi sitter alldeles nära varandra, i vetskap om att det aldrig mer ska bli så. I trettiofem år har vi bråkat. Orden har hållit oss levande. Som vi har pratat. Nu är det alldeles tyst. Vi har inga ord kvar för varandra. Tystnaden är döden för vårt äktenskap.
Om jag sträcker ut min hand kan jag nå hennes. Hon är långt borta. Jag saknar henne. Vi ser på varandra, men vi ser inte varandra. Kärleken har slocknat. Sedan några månader försöker jag skriva mig till förstånd om varför kärleken slutar här. Talar med vänner ibland, talar med mig själv hela tiden, med fingrarna på tangentbordet, för att inte glömma vad jag säger till mig själv.
När jag inte orkar skriva om mitt äktenskap läser jag om andras. Hon var den ende, men vi är inte de enda som gått skilda vägar, men det känns så, är väl därför det hjälper att läsa om andras äktenskap, för att förstå, svart på vitt, att vi inte är de enda som har misslyckats.
Geir Gulliksens "Berättelse om ett äktenskap" är helt annorlunda än min berättelse. När jag läser den korta romanen tänker jag om den manliga huvudpersonen – jamen du är ju dum i huvudet. Hur fan kunde du göra så. Fattade du inte att det skulle gå åt helvete, men det gjorde han inte förrän det var för sent. Sedan ler jag för mig själv. Det jag säger är vad mina vänner sagt till mig. Jamen är du helt korkad Tomas, fattade du ingenting. Mina svar är varianter på temat kärleken är blind.
Förhoppningen är att bli klokare om man skriver eller läser om förlista äktenskap. Under flera månader har jag försökt. Och misslyckats. Alla vägar till förståelse har varit återvändsgränder. Inte blir jag klokare av "Berättelse om ett äktenskap", men läsningen fungerar som tröst.
Geir Gulliksen bryter mot romanskrivandets gyllene regel: show – don´t tell. Medan gestaltningen knappt är påbörjad förklaras hur kvinnan i äktenskapet har det. "Hon var inte rädd för något." Några sidor senare, på sidorna 16 och 17 för att vara exakt, inleds tiotals meningar med samma pronomen, förmodligen med en förhoppning om att upprepning ska vara en trollformel till insikt. I stort är romanen en minutiös redovisning av ett fåtal utvalda vardagsvanor, men pinkoden till förståelse avslöjas inte för att påståenden staplas på varandra.
Han skriver om henne. Han ser henne, försöker se vad hon sett. Försöker skapa det avstånd varifrån han kommer henne nära. Misslyckandet blir tidigt tydligt. Det är rörande att se ansträngningarna för att det trots allt ska gå. "Berättelse om ett äktenskap" är 175 sidors tomgång. Imponerande att Geir Gulliksen lyckas sitta stilla så länge med motorn i gång utan att berättelsen rör sig framåt.