– Jag har åkt Nordpilen så många gånger mellan Boden och Stockholm, säger Marianne Wikström som skapat denna dansperformance om uppbrott och att söka egna vägar.
Nordpilen var en väg ut från Norrbotten på 1960-talet då den generation kvinnor som Marianne Wikström tillhör, och kallar för flyttfågeln, drog söderut. Sedan finns också två andra generationer kvinnor i denna performance, nybyggaren och stadsbon.
– Jag var en danspionjär i Boden och uppträdde på scen när Saga-teatern invigdes. Sedan tog jag Nordpilen söderut och hamnade i Skåne.
Det är kallt där uppe under taket i Havremagasinet, för på översta våningsplanen finns ingen centralvärme. Dansarna Amanda Olsson, Elin Samuelsson och Eva Svaneblom värmer sig vid två extra element och tejpar fotsulorna inför repetitionen. Det är risk för stickor från trägolvet, för det får inte slipas.
I tio minuter genomför de sin performance ”Nordpilen” och på affischen står avgångstiderna, att de ska dansa åtta gånger under första utställningsveckan.
När snälltåget Nordpilen rullade var Boden ett militärt skyddsområde omgärdat av stora gulröda skyltar som förbjöd utlänningar att passera in. Den utländske medborgare som steg av Nordpilen på Boden C uppmanades att omedelbart anmäla sig hos polisen.
Nu är Boden annorlunda och de utländska medborgarna, ”foreigners”, många. Huvudnumret i Havremagasinet denna sommar är också internationellt med titeln ”Entry prohibited to foreigners” och handlar om dagens rörlighet över gränserna, flyktingars och migranters.
– Det är elva internationella konstnärer som skildrar rörligheten i världen, olika rörligheter, afrikanska flyktingar som hamnar i Boden och så den virtuella rörlighet, hur idéer rör sig över världen, hur fabler vandrar över världsdelar, säger Elise Atangana, utställningens curator.
– Jag vill göra utställningen politisk och poetisk, om rörlighetens villkor. Vad är främlingar och vad är gränser. Det handlar inte bara om människor som flyttar, också berättelser är rörliga, liksom idéerna.
Franskalgeriska Katia Kameli, 42, är verksam i Paris har utgått från fabler i sin utställning, hur fabler blir mobila, vandrar över världen och översätts till nya språk.
– Det här är kvinnan som förvandlas till en mus, säger hon och sätter på sig ett mushuvud och blir en del av en fabel.
Också denna gång är Bodenskolan en del av sommarens utställning. Den egentliga Bodenskolans konstnärer har avverkats, men nu gäller de som följt efter i Bodenskolans spår. En av dem är Kerstin Hedström, konstnären som alltid överraskar med sitt utgångsmaterial.
– I tio år har jag samlat blisterkartor. Det här är slow art, säger hon i mörkret där det enda sparsamma ljuset kommer från det som ser ut som fönster i grupper av höghusmodeller.
Blisterkartor är de plastkartor som medicinpillren kläms ur. Kerstin Hedström har fått hjälp av vänner i insamlandet av använda blisterkartor. Sedan har hon också använt tunn offsetplåt, dekorgummi och elektriskt ljus.
Det blir en stad i mörker när takljuset släcks, likt titeln på Eyvind Johnsons roman, den som han hela tiden förnekade skulle handla om Boden.