Och ändå är det bara 110 år sedan en väpnad konflikt mellan Sverige och Norge var nära, när norrmännen ville frigöra sig och lösa upp unionen med storebror i öster.
Kalle Holmqvist belyser detta intressanta år 1905 i Sveriges historia, alltför sällan belyst. Han lyfter också fram den då tidiga arbetarrörelsen som den kraft som förhindrade ett storsvenskt militärt instövlande i Norge.
Unionen med Sverige påtvingades Norge år 1814 i ett smart maktspel av den nye svenske kungen Jean Baptiste Bernadotte. Han övergav sin förre befälhavare Napoleon och gick i förbund med Ryssland. Därigenom fick Sverige vara med och dela på resterna av Napoleons Europa. Så kunde han erövra Norge, som tillhört det Danmark som stått på Napoleons sida.
Carl XIV Johan kunde med Norge säkra gränsen i väster. Det var mycket bättre än att ha Finland i öster. Sverige skulle bli en stormakt igen och erövrandet av Norge var en bricka i det spelet.
Men norrmännen satt inte på händerna när Napoleons välde föll samman. De passade på att utropa ett fritt Norge, införde lokala val och införde en grundlag i Eidsvoll den 17 maj 1814. Man struntade helt enkelt i stormakterna och utsåg danske prinsen Karl Fredrik till kung. Och det var inte vilken grundlag som helst. Den präglades av upplysningstidens idéer, av franska revolutionen och USA:s självständighetsförklaring.
Så plötsligt var Sverige i union med en stat med ett stort mått av yttrandefrihet, delad makt mellan parlamentet och kungen, och en rösträtt som var betydligt bättre utvecklad än i Sverige. Eidsvollförfattningen skulle komma att inspirera reformanhängare över hela kontinenten.
Det retade de konservativa krafterna i Sverige, som svarade med vapenmakt. Kriget inleddes i juli 1814 och norrmännen tvingades ge upp efter tre veckor. Men norrmännen förlorade inte allt. I fredsfördraget bestämdes att den svenske kungen visserligen skulle vara kung över båda länderna, men Norge fick behålla sin armé, sitt storting och sin relativt demokratiska grundlag.
Unionskungen kunde inlägga sitt veto mot stortingets beslut, men stortinget kunde sedan fatta samma beslut igen och efter en tredje gång var kungens veto utan värde. Så gick det till när Norge avskaffade adeln år 1821.
Rent ekonomiskt gick det bättre för Norge än för Sverige under unionstiden. Industrialiseringen gav en arbetarklass som organiserade sig i fackföreningar och inspirerade svenska arbetare att göra detsamma. Norge visade också vägen genom att bilda det första socialdemokratiska arbetarepartiet.
Norge ville under unionstiden öka sitt självbestämmande och frågan om egna konsulat blev central. Norge ville inte representeras av Sverige. Norsk ekonomi hade också ett större inslag av frihandel än Sverige, som var omgivet av tillmurar.
Den svenska arbetarrörelsen tog ställning för Norge i konsulatstriden, men den svenska makten stod på sig. Sveriges riksdag gav kungen fullmakt att gå till militärt angrepp mot Norge. Militärerna hade planerna klara för "ett politiskt försvarskrig för unionens upprätthållande med vapenmakt". Det var den första unionskrisen 1895.
Norrmännen fortsatte att reformera demokratin, utvidgade rösträtten till alla män som fyllt 25 år och rösträtt och valbarhet för kvinnor i kommunvalen. Det var långt innan Sverige. Men striden i konsulatfrågan kvarstod.
Den svenska arbetarrörelsen var för en unionsupplösning. Thorvald Zetterling i Stockholm beskrev det som "onaturligt att förena ett demokratiskt Norge med ett fåväldigt Sverige". I den värnpliktsarmé som Sverige byggt upp agiterades det också mot ett krig, att bössorna kunde vändas mot andra än det norska folket. På de svenska regementena sjöngs den norska nationalsången Ja vi elsker... till officerarnas förfäran.
Den 27 maj 1905 meddelade kung Oscar II att han inte accepterade norska konsulat. Norges regering svara med att avgå, men Oscar II godtog inte avgången. Då trädde den socialdemokratiske ledaren Hjalmar Branting in på scenen. Han ansåg tiden mogen att i Sverige kräva en unionsupplösning. Norska stortinget förklarade också att "kongen har upphört å fungere som norsk konge" och eftersom Oscar II inte vill bilda en ny regering är unionen avskaffad.
I den svenska debatten kring unionsfrågan får också Malmbanan en roll. Konservativa krafter i tidningen Vårt land kräver en landavträdelse och den skulle gälla Nordnorge så att den värdefulla Ofotenbanan, den norska delen av Malmbanan, skulle komma under svensk kontroll. Sverige skulle helt enkelt ockupera Narviksområdet. Norrbotten hade då också fått en atlantkust.
Men det blev inget krig och ingen svensk ockupation av Nordnorge. Kalle Holmqvist vill inte förklara det som arbetarrörelsens förtjänst, men dess ställningstagande mot ett krig hade betydelse. Samtidigt fanns där också det nya svenska värnpliktsförsvaret, en för krigsivrarna betydligt opålitligare folkarmé än en lättstyrd legoarmé.
Det är bra att Kalle Holmqvist lyfter fram denna gemensamma svensknorska historia och sätter unionskrisen i sitt sammanhang i en tid när Sverige förvandlades. Det enda man saknar är lite mera av unionsanhängarnas och krigsivrarnas agerande och resonemang. Nu har han utgått från arbetarrörelsens tidningar och arkiv och det ger inte hela bilden.
Och när man så lägger ifrån sig boken undrar man vad striden kring den gamla unionen har för betydelse för norrmännens inställning till dagens union, EU.