"Tusen Toner är enda anledningen till att jag är kvar i Kiruna", säger Arvid Sturk om föreningens betydelse.
För två veckor sedan gick musikföreningen Tusen Toner ut med att de drar sig ur arrangörskapet av Kiruna- och Snöfestivalen. Beslutet fick kritik för att inte ha gått rätt till och nio styrelsemedlemmar avgick i protest, mot både beslutet och tillvägagångssättet.
Lina Brännström, 21, Felicia Hansson Isaksson, 21, Arvid Sturk, 18, Robin Häggrot, 19, och Anton Eliasson, 19, är fem av dem. De är alla aktiva medlemmar i föreningen och det är ett nedstämt gäng som undertecknad möter i Tusen Toners lokaler i Kiruna.
– Jag är inte lika taggad på att komma hit, det är som att jag har tappat respekten för huset, säger Arvid Sturk.
Resterande håller med.
– Jag har fått se föreningen på ett helt annat sätt. Det är inte lika bra som man alltid tänkt att det är, säger Robin Häggrot.
De menar att majoriteten beslutade att pausa arbetet med festivalerna, inte att stoppa det helt, medan en minoritet i styrelsen sedan gick ut i media och kommunicerade något annat.
– Det är ingen ide att vara med i en styrelse om man ändå blir överkörd på det sättet, säger Lina Brännström om beslutet att lämna.
– Vad har man en styrelse till om man ändå gör som man vill. Det är ju meningen att vi ska jobba tillsammans för att föra föreningen i rätt riktning, så har det inte gått till, säger Robin Häggrot.
Ungdomarna berättar att det inte är endast denna enskilda händelse som gett upphov till känslorna, utan upplever att styrelsen inte varit "välfungerande" på flera år.
"Det har varit så lätt att syssla med musik tack vare Tusen Toner", säger Anton Eliasson och berättar att han lärt sig mycket av föreningen.
Arvid Sturk och Anton Eliasson har suttit i tre, respektive fyra år, som styrelsemedlemmar.
– Jag upplever att man inte har blivit hörd under en längre tid. Man blir överröstad och man känner sig dum när man ställer frågor eller framför åsikter. Det gör att man backar undan och blir mer tillbakadragen, säger Anton Eliasson.
– Jag har märkt av att man inte vågar säga vad man tycker, det har inte gått i den styrelsen som har varit, instämmer Arvid Sturk.
Utöver den interna förtroendekrisen, kom tidigare i veckan ett inriktningsbeslut om att byggnaden där föreningen håller till inte kommer att flyttas till nya centrum.
– Det känns som om saker hela tiden tas ifrån oss. Vi ungdomar är framtiden, och vi kommer antingen stanna eller lämna. Det hade varit bra att känna att man ville stanna, men nu känns det bara som ännu en anledning att dra, säger Lina Brännström.
Hon fortsätter:
– Det här är som ett hem, man vill vara kvar i sitt hem. Det hade betytt så mycket att det här familjära stället skulle få följa med. Kan man satsa en miljard på ett badhus kan man satsa några miljoner på ett sånt här ställe.
Det finns en oro att nya lokaler inte skulle kunna mäta sig med den funktion som den gamla sjukstugan har fyllt, berättar de.
– Det krävs speciella lokaler för att ersätta de här. Konsertlokaler, inspelningsstudio och replokaler som flera kan repa i samtidigt utan att man stör varandra, säger Anton Eliasson.
Lina Brännström håller med:
– Det finns en rädsla att vi får nya lokaler som inte fungerar ändamålsmässigt.
"Det har varit väldigt frustrerande, allt skakas om. Mycket händer på kort tid", säger Lina Brännström om den senaste tidens händelser kring föreningen.
Trots skakningarna av rivningshot och splittringarna i styrelsen är alla fem överens om vikten av att Tusen Toner finns, och fortsätter finnas. På frågan vad föreningen betyder för dem svarar samtliga att det är en "trygg plats".
– Jag har varit med och arrangerat konserter och jag har mitt band här, det är alltid något som händer utöver ens vanliga vardag, berättar Arvid Sturk och säger att det är enda anledningen till att han stannar kvar i Kiruna.
– Det är en plats man kan komma till och vara sig själv, uttrycka sig och få utlopp för det kreativa man vill göra, instämmer Robin Häggrot.
– Det har varit så enkelt att hålla på med musik tack vare Tusen Toner – ett alternativ till sporten. Jag har varit runt människor med samma intresse, som hjälper varandra att göra det man vill, säger Anton Eliasson.
"Byggnadnen har blivit ett hem för Tusen toner. Det är en stor del av föreningen som är själva byggnaden. Det känns som om det finns en hel del historia som är viktig att bevara", säger Robin Häggrot om inriktningsbeslutet om att riva huset.
Hur ser ni framåt?
– Det hänger på om vi som unga kan bli hörda i föreningen. Det är vi som måste ta över så småningom och sitta i styrelsen, säger Robin Häggrot och avslutar:
– Det är viktigare nu än någonsin att man försöker slåss för föreningens överlevnad. Det behövs verkligen att någon tar tag i det och försöker rädda föreningen.
"Föreningen bedrivs inte på det sättet att någon i styrelsen skulle vara enväldshärskare", säger Jörgen Uusijärvi, ordförande, och berättar att nuvarande styrelsen är ny sedan maj där de flesta varit med på två möten.
Jörgen Uusijärvi, ordförande Tusen Toner, svarar på kritiken om tillvägagångssättet av beslutet om Kiruna- och Snöfestivalen:
– Ordklyverier om man kallar det för att avsluta eller pausa, vi gick ut med att vi inte kan bedriva den typen av verksamhet med de premisserna som är just idag. Pausar man ett uppdrag fortsätter man inte med det.
Han delar inte bilden av klimatet i styrelsen som beskrivs.
– Jag blir upprörd när jag hör det, för det är precis tvärtemot hur styrelsearbetet har bedrivits. Styrelsekulturen har gått ut på att alla har ett ord. Det känns mer eller mindre som ett påhopp. Under mina åtta år som ordförande har jag aldrig upplevt eller hört det tidigare, det är nog rent påhittat.