Ungdomar, nästan barn, försvinner spårlöst i Kiruna med omnejd. Ovanligt många om man går efter statistiken. Varför? Är det frivilligt, eller rymmer siffrorna någon annan förklaring, kanske brott. Det är frågor som skaver hos kriminalinspektörerna Roger Strand och Mona Klingborg.
Och när en av de försvunna, sameflickan Ylva Simola, påträffas död på baksidan av Luossavaara och kroppen är illa behandlad, verkar de värsta farhågorna slå in hos polisen. Det visar sig dock bara vara början och grymheten visar sig hämta inspiration från medeltiden.
Kirunafödde Per-Erik Mattsson håller inte igen i sin romandebut, ”Kirunamorden”, som i botten är den psykologiska thriller den utger sig för, även om det mesta i boken är väldigt fysiskt.
Efter trevande, tröga och rätt beiga cirka 150 sidor (433 totalt) tar romanen ordentlig fart i 18:e kapitlet med Elis och Elin, och den till Kiruna nyss anlände unge Robert Björling, som av pur nyfikenhet är på resa till den omtalade gruvstaden. Och liksom alltid har Robert Björling med sig en gitarr när han reser.
Elis och Elin bjuder hem den godtrogne Robert, vars närmsta tid kommer innebära skräck, smärta och djupaste förnedring i en mörk stinkande källare. Allt medan Elis, som till vardags jobbar i en musikaffär, planerar för den slutgiltiga lösningen på projektet Robert Björling. Såsom han, eller de, gjort kring tre andra ungdomar i Kiruna som försvunnit.
Det är smått bisarrt men ändå känns det inte farligt klyschigt eller sökt bortom spekulationens rand, när Mattsson försöker skildra det sjuka runt brottens källa i Kirunamorden. Men romanen vore inte så läsvärd som den med tiden blir, om det inte vore för dess andra bottnar parallellt med brottsutredning och polisens interna gnissel.
Moralfrågorna är flera och kriminalinspektör Strand, vars fru Karin ligger på sjukhus på grund av psykisk ohälsa, bär inom sig en tyngd han snart inte förmår bära. Det finns misstankar mot honom inom kåren och han misstänker att kollega Klingborg, en riktig pärla enligt Strand, har fått uppgift att undersöka hans handel och vandel bakåt i tiden.
Per-Erik Mattsson har hittat ett berättargrepp som fungerar och växelvis drivs romanen framåt med en allt större säkerhet bakom pennan. Språket är inte märkvärdigt men fungerar. Människan är komplex och kan innehålla en regnbåge av motsägelser, gott och ont, om vartannat.
Att barndomen och uppväxten är central för hur det ska gå eller hur livet ska ta sig, kan tyckas självklart, ändå förstår man inte alltid hur djupt till exempel en kränkning eller upplevd förnedring kan sitta. Elis och Elin är därför personer jag velat veta ännu mycket mer om.