"Så jag nådde en punkt där jag inte behövde översätta noterna; de gick direkt till mina händer".
Så skrev amerikanska Francesca Woodman på en av sina bilder redan 1976. Hon var 18 år och hade fem år kvar att leva.
Bilden föreställer just hennes händer som trevar uppför en sliten vägg, medan kroppen döljs bakom en gammal lös tapet. Meningen inleder även katalogen till Moderna museets och Anna Tellgrens stora utställning Om att vara en ängel.
Bristen på erkännande från konstvärlden har framförts som en av anledningarna till att den unga konstnären tog livet av sig 1981, precis på randen till en ny guldålder inom fotokonsten som skulle inkludera Cindy Sherman och Robert Mapplethorpe och i allra högsta grad göra även Francesca Woodmans bilder till konsthistoria. I dag är hon en självklar föregångare i gränslandet mellan det dokumentära och konstnärliga, konstaterar kurator Anna Tellgren som fått möta idel glada tillrop under sitt arbete med utställningen.
– Alla – både äldre och yngre fotografer tycker om henne. För alla som håller på med fotografi är hon ett välkänt namn.
Just änglar är ett återkommande motiv, men Francesca Woodmans änglar tycks leva på jorden, ibland i extas, ofta med bar överkropp och nakna bröst. Mystiken är tätare i andra motiv, som i serien House där kvinnokroppar rör sig in eller ut ur väggar och tapeter som vore de illustrationer till Maria Gripes roman Agnes Cecilia.
– Det är en av hennes bästa men också mest obehagliga serier, hon försvinner in i väggen, det är jätteläskigt tycker jag, men också fascinerande att hon lyckas skapa det här, man undrar vad som pågår, hur kan hon bli ett med rummet?
Oftast använde hon sig själv som modell, men utan att visa ansiktet. Det intima tilltalet förstärks av det lilla bildformatet. Som betraktare måste man ställa sig nära, vilket ger en känsla av exklusivitet, av att visuellt gå in i bilden.
Med tanke på att en stor del av de efterlämnade bilderna är studentarbeten har nästan alla som skrivit om Francesca Woodman frågat sig hur hon kunde var så konsekvent och konstnärligt mogen, konstaterar Anna Tellgren. Även om tematiken, liv, död och kärlek, speglar en ung människas känsloliv är gestaltningen allt annat än naiv eller romantisk.
– Francesca Woodman är djärv, just för att hon är så ung kan hon tala om de här ämnena på ett väldigt självklart sätt, hon har ingen rädsla, säger Anna Tellgren.
För Francesca Woodmans mamma, Betty Woodman, är bilderna framför allt verk av en konstnär som hade roligt. I en intervju i The Guardian i fjol förklarade Betty Woodman att hennes dotters liv var allt annat än en serie olyckor:
– Hon var rolig att vara tillsammans med. Det är ett grundläggande misstag att tro att allt handlar om hennes död, och att folk läser in det i hennes bilder. De psykoanalyserar dem. Unga människor känner att hon talar om dem. De ser bilderna som väldigt personliga. Men det är inte så jag närmar mig dem. Ofta är de väldigt roliga. (TT)