Berättarjaget i Therese Bohmans nya roman räds det stillastående, “icke-livet” som hon kallar det. Hon jobbar som timanställd i bespisningen på Norrköpings sjukhus, men det är mest ett för tillfället ekonomiskt måste innan det stora språnget ut inom konsten ska tas. Hon ska ju skriva en bok, det vet hon med säkerhet, trots att hon säger sig aldrig haft en plan för sitt liv. Hon är lite ambivalent och motsägelsefull, huvudpersonen i Therese Bohmans andra roman.
Och det är det som är intressant och håller liv i berättelsen, som annars är ganska mainstream när det gäller upplägg och komposition. Det vill säga, ung uttråkad kvinna träffar gift man med statusjobb, kärar ner sig men vet någonstans innerst inne det hopplösa i situationen. Fast mötet med mannen, i det här fallet läkaren Carl Malmberg, i början lovade så mycket och det i honom också verkade bo en längtan efter..., ja vad?
Andraplansrollen är dock något hon köper och lär sig därför “älskarinnans alla regler”.
Bohman skriver distinkt och utan krusiduller, men skildrar samtidigt en resonerande och reflekterande människa som ofta ställer sig utanför och betraktar lika mycket sig själv, som så kallade vänner, samtid och den stad, Norrköping, som är romanens geografiska fond. Och spelet mellan könen som hon kallar “en konstruktion och ett skådespel alltsammans”. Hon ser eller tycker sig se saker i samtid, men inte alltid att hon själv både i ord och handling stundom cementerar könsspelets struktur. Hon lyssnar till exempel inte på allvar när vännen Emelie uppmanar henne att akta sig för gifta män. Nåja, kärleken är ju blind, som klyschan säger. Och släkt med illusionen.
Hon i romanen är annars en kvinna som läser Baudelaire, Thomas Mann, och känner frändskap med källarmannen i Dostojevskijs Anteckningar från ett källarhål , som i andra såg alla andra och sig själv som unik. Och likt källarmannen pendlar Bohmans huvudperson mellan hybris och svag självkänsla.
Rollen som älskarinna är inte statisk och ju längre tiden går och mannens andra liv med hus och fru blir en realitet som luckrar upp hennes illusion, pockar andra tankar på. Tankar som kanske mår bäst att hållas för sig själv.
Den andra kvinnan bränner tillfälligt till när hon en dag ser tjejkompisen Alex sitta på kafé med läkaren Carl Malmberg, och därefter får veta av Alex att “han är är min pappa”. Romanen får därefter lite av thrillerkaraktär eftersom Alex har sin egna syn på pappans kvinna, Gabriella, som inte är hennes mor. Och Alex har saker att säga om sin pappa som inte Hon direkt gör vågen av att höra.
Jag riktigt känner Therese Bohmans grubblerier kring hur hon ska skapa ett intressant slut. Det blir tyvärr både lite solkigt och förutsägbart. Med undantag att romanens titel får en dimension som införlivar fler än storyns berättarjag, så läser jag den i alla fall.
“Jag har förbrukat Norrköping”, säger Hon i boken om den gamla industri- och arbetarklasstaden, som numera domineras av medelklass. Författare Bohman är däremot inte förbrukad, för trots viss kritik blev jag nyfiken att läsa Den drunknade , hennes hyllade debutroman från 2010.