Underhållande argumentation för valbara monarker
BOKUtveckla monarkinGöran HäggNorstedts
Så inleder Göran Hägg sin bok Utveckla monarkin, som mer eller mindre är en verbal avrättning av den nuvarande monarkins former och ett pläderande för en demokratisk monarki. För nuvarande system anser han inte vara värdigt en demokrati.
Hägg menar att kung eller drottning ska utses genom demokratiska val. Och kanske ska man ha en diarki, det vill säga en situation där vi både har en vald kung och drottning. Och att dessa skulle ha reella funktioner - till exempel vid regeringsbildningar efter valen.
Någon republik är han inte för, eftersom han ser ett egenvärde i att behålla monarkin då det ligger i linje med vår historiska tradition. Och Hägg pekar på det faktum att våra kungar en gång i tiden både kunde väljas och sparkas ifall de inte gjorde sitt jobb bra. I en reformerad och moderniserad form skulle alltså det gamla systemet med valbara kungar kunna peka vägen framåt får monarkin som statsskick. Dessutom skulle det kosta mindre.
Eller som Hägg formulerar det: "Kostnaden för att underhålla en hel familj av värdelösa existenser inklusive mer eller mindre avlägsna släktingar är högre än för en kompetent, vald ämbetsman."
Men nuvarande system har inget i en modern demokrati att göra. Vare sig att monarken ärver kronan eller att denne står över lagen är hållbart i dagens samhälle enligt Hägg.
Och eftersom kungen dessutom saknar viktiga uppgifter har kungahuset reducerats till föremål för tabloidskvaller - knappast bättre än Nakenjanne i Häggs syn på monarkin.
Men varför är då kungahuset så populärt?
Hägg tror att det beror på att kungen saknar kvalifikationer - att det han gör skulle kunna utföras av dig eller mig. Hägg utser också Carl XVI Gustaf till den minst kompetenta monark som dynastin kunnat uppvisa sedan Karl XV. Ja, själva poängen kan vara kungahusets "absoluta obetydlighet" och glidning mot vanligheten noterar Hägg. Men är det så vi vill se landets högsta ämbete, undrar han.
Det är en del hårda omdömen som Hägg slänger ur sig. Han raljerar ibland men han är också rolig i sin argumentation för att vi ska få välja våra kungar.
Ibland undrar jag om han menar "fullständigt allvar", även om uppsåtet är det.
Hägg menar att vi skulle få bättre monarker om de valdes för att de just är kompetenta, och inte av det rätta blodet. Och skulle monarkerna ha viktiga uppgifter som att bidra till regeringsbildningar så skulle kravet på kompetens bli centralt.
Med lite torr humor citerar han också ett kårhusklotter från 60-talet som löd "Det är inte monarkin vi är emot, det är kungen personligen!" och konstaterar att "på Gustav VI Adolfs tid ansågs det otroligt komiskt att tänka sig. I dag är det en i högsta grad rimlig ståndpunkt".
Det är elakt, men underhållande.
Och jag kan tänka mig att en och annan blåblodig rojalist kommer att se rött när de läser Göran Häggs bok.
Så jobbar vi med nyheter