Umberto Eco skriver om fulheten under 2000 år
BOKOm fulhetUmberto EcoBrombergs
Foto: Jurek Holzer/SCANPIX
Eco tar itu med det " i sig fula", "det till formen fula", och "den konstnärliga framställningen av dessa". Det "i sig fula" handlar om vad mänskliga värderingar vanligtvis lägger in i det vida begreppet fult, till exempel ett ruttnande lik eller en hög avföring.
"Det till formen fula" avser bristen på proportion och harmoni mellan delarna i en helhet, till exempel en vanskapt människa eller ett illa målat konstverk. "Den konstnärliga framställningen" av det ovannämnda fula, är då en representation av värderingar och normer, utifrån konstnärens syfte och förhållningssätt. Ecos sätt att ta sig an ämnet tar fasta på hur konsten avbildat det fula inom alla områden av mänskligt liv och aktivitet, och därmed avgränsat framställningen. Ett klokt drag, med tanke på ämnets omfattning.
Men även om ingången är konstnärliga avbildningar av fulhet, så är boken sprängfylld av kopplingar till andra områden, litteratur, religion, psykologi, medicin, historia, etcetera, i sann populärvetenskaplig anda.
Jag tycker inte att Eco verkar göra detta med några förutfattade meningar, eller särskilda egna uppfattningar som läsaren ska övertygas om. I stället känns mängden av infallsvinklar och ämnen upplysande och stimulerande, på ett närmast ocensurerat vis.
Satan och demonerna får gott om utrymme, likaväl som religiösa avbildningar av änglar och Jesus. De historiska svängningarna beträffande vad som varit "fult" och "vackert", görs tydliga via exempel som romantikens upprättelse av normer om fulhet som tidigare epoker verkat emot. Konstens roll som avbildare (skön konst även om motivet är "fult"), fokuseras i och med det.
Eco lyckas även med konststycket att föra verkets framställning fram till nutid, vilket gör att boken spänner över 2000 år! Att presentationen ändå känns fyllig och levande hela vägen, kanske har att göra med att det finns en hel redaktion bakom boken, och inte bara affischnamnet Umberto Eco. I vilket fall är Om fulhet en vacker prestation i sig, fylld av vetande, upplysning och mängder av humor.
Om jag ska hitta något att klaga på i utgåvan så är det de tråkiga vita pärmarna innanför det tjusiga pappersomslaget. När ska förlagen sluta med det? I övrigt är denna bok en skattkammare av praktfullt slag med ett häpnadsväckande bildmaterial. Trycket och papperet är mycket trevligt, och passar både för bildkonstverkens återgivande och för fotografierna. Eco gav 2005 ut Om skönhet, men jag vågar påstå att denna bok är roligare att läsa. Kanske för mycket skönhet tråkar ut det mänskliga ögat?
Så jobbar vi med nyheter