I Kiev cyklar jag. Staden är inte gjord för cykelturer, livsfarliga kullerstensgator, urholkade trottoarer och branta backar. Brantast är backen upp till Majdantorget. Jag undrar hur all världens korrespondenter tog sig uppför den när den ukrainska revolutionen utbröt och de skulle skriva om den. Kanske bodde de på det mastiga hotellet ”Ukraina”. Det är en perfekt utkikspost mot revolutioner och kontrarevolutioner, röda eller orange. Man promenerar ut ur entrén direkt till händelsernas heta centrum, torget.
Fast denna söndag händer just ingenting på Majdantorget. Det ringer i kyrkorna. Cyklister med mountainbikes kör om mig i uppförsbacken. Fascister ser jag inte till.
Annars varnar mina bekanta i Moskva just för detta: Hela Ukraina är en fascistrepublik.
– Tala inte ryska för Guds skull! Ukrainarna hatar ryssar och ryskan! Du blir skjuten!
Men i Kiev, ur-Ryssland, alla slaviska undersåtars och dess herrars ur-moder, klarar jag mig naturligtvis inte utan ryska. Inne i hotellen talar man engelska, eller amerikansk engelska, men ute på gatan är ryskan det internationella vedertagna språket. Ingen tycks hata det. Och inte blir jag skjuten, inte ens när jag talar med ett par trafikpoliser som stängt av hela Kievs centrum. Det är maratonlopp. Alla människor har sprejat sig över hela kroppen i fantastiska kulörer. Gult, blått, grönt, violett. Det kunde vara karnevalen i Rio, inte ett krigshärjat östland. Fast just ingen vill tala om kriget med Ryssland.
Alla vet vad presidenten heter, Porozjenko. Det är östvärldens rikaste kulturstad, men ingen verkar veta vad kulturministern heter.
Men man vet en del om Väst.
– Ah, ni är svensk? Fantastiskt, ni känner naturligtvis Ibrahimovic, säger en ung man som jobbar vid gränspolisen.
Den branta backen upptill Majdantorget är en enda lång konstutställning. Broderier, dukar, sjalar, folkkonst, plaketter, verkligt vackra ukrainska bondeskjortor, vita med kragar i fantasifulla mönster. Unga kvinnor och bastanta tanter sitter tappert i den heta solen och vaktar sina skatter. En man spelar gamla tangomelodier från Sovjettiden på en dammig men välbevarad vevgrammofon. Hans granne säljer plaketter med gamle Stalins porträtt i relief.
– Jag var med i demonstrationerna, berättar Vladimir som kör taxi om dagarna och läser litteratur om nätterna.
– Alla var med. Det var en tid av optimism, vi ville alla ha det bättre, höra till Europa. Nu är jag osäker: Vem hör vi till?
Men trafikläget i Kiev är bättre än tidigare. Den tidigare presidenten, Janukovitj, stoppade all trafik när hans kortege skulle fram. Det blev naturligtvis kaos, berättar Vladimir, taxichauffören. Den nye presidenten Porozjenko är inte lika imposant.
– Men han har gjort sig lika rik som den genomkorrumperade Janukovitj!
Det är en egendomlig känsla jag har. I Moskva är Putin i TV i varje nyhetssändning, med en präst eller ett motorcykelgäng som ser ruskiga ut, talar i minst tio minuter om hur stort och viktigt Ryssland är.
I Kiev ser jag inget av detta. Ingen president i TV som dundrar. Nästan som på Jeltsins tid under 90-talet då Jeltsin var sjuk och hans medarbetare sprang benen av sig för att hitta på ursäkter.
– Presidenten arbetar vid full vigör och med viktiga dokument – men hemma, hette det på den tiden.
Porozjenko tycks arbeta, men i stillhet. Kanske även han hemma. I vart fall syns han aldrig i TV.
Man kan andas ut. Ukraina tycks fungera utan styrning eller propaganda.
Men vill vara med i Europa.
– Med i Europa, säger Valentina som har två jobb: receptionist och student vid universitetet. Aningen uppbragt.
– Vi, Ukraina, är Europa!