Tveksam skildring av 70-talet

Som 80-talist kanske jag är fel person att kritisera Himlen är oskyldigt blå. Min bild av 70-talet har skapats av omvärlden, genom filmer, tv-serier och musik.
Trots brist på förstahandserfarenhet av 70-talet vill jag dock inte tro på den bild Hannes Holm målar upp i den här filmen. Det känns i stället som en enda lång rad av stereotypa bilder.

Hannes Holm tycks tro att man skapar en äkta känsla genom ett par pin up-affischer, några par äkta bröst och utvikta skjortkragar.
Att han sen har missat vad som verkar som enkla saker, som otidsenliga registreringsskyltar, visar bara vilket hafsverk filmen faktiskt är.

Jag köper inte det här och jag tvivlar på att någon som var med på 70-talet kommer att göra det heller. Historien om Sandhamnsligan är intressant, men klarar inte av att bära sig själv med ett i övrigt svagt manus.

Lägg sedan till att skådespelarinsatserna till stor del är förskräckliga. Bill Skarsgård gör en nästan identisk insats som i I rymden finns inga känslor. Tråkigt bara att det inte var tänkt att han skulle spela en person med Aspergers syndrom också i den här filmen.

Ganska snabbt står det klart att det bästa med Himlen är oskyldigt blå är Ted Gärdestads titellåt. Synd bara att så bra musik ska dras i smutsen av en ytterst medelmåttig film.