Tvära kast mellan absurditet och allvar i Rasmus Lindbergs pjäs

När rullstolsburna Hedvigs mamma träffar en ny kille verkar hon ha fått nog av att vårda sin vuxna dotter. Mamman vill leva livet med sin nya kärlek och bestämmer att Hedvig ska ha en assistent i stället.
Men Hedvig får det ena haveriet efter det andra som personlig assistent och en allt mer förbannad Hedvig låter födelsedagstårtan hon fått av mamma stå i väntan på det rätta ögonblicket för hämnd.
Så kommer Måns, en rätt osäker och obetydlig person, till Hedvig för att han blivit anvisad jobbet som personlig assistent. Han är inte så intresserad av jobbet och Hedvig vill inte ha en idiot till som ska sköta hennes hem för att mamman övergivit henne.
Men ganska snart uppstår en vänskap mellan de båda och Måns börjar hjälpa Hedvig i hennes kamp mot myndigheterna för sina rättigheter och historien tar avstamp i frågor om vem som har värde och inte.
Och med tiden blir Måns en lite för personlig assistent och snart har han fått uppdraget att förstöra Hedvigs mors bröllop med hjälp av den ruttnande tårtan.
Det växer också fram en komplicerad relation mellan de båda där Måns känner sig värdefull tillsammans med Hedvig, medan hon blir kär i honom. Och till sist ställs relationen på sin spets, där Måns måste fatta ett avgörande beslut.

Det är något av kabaréns form över Rasmus Lindbergs pjäs om Hedvig och Måns, där byråkraterna dansar och sjunger sarkastiska sånger som tydliggör vad de egentligen menar med sin byråkratsvenska.
Mycket av föreställningen bygger på timing mellan ljud, ljus och skådespelarnas repliker och det fungerar väldigt bra i den här uppsättningen.
Den är också väldigt välspelad av ensemblen. Jag köper Maria Granhagens skickliga gestaltning av den cp-skadade Hedvigs raseri och Måns spelas övertygande av Anders Tolergård, medan Stefan Åkerman och Gisela Nilsson bjuder på skön kroppskomik när de spelar de skruvade karaktärer som omger Hedvig och Måns och får dem att framstå som det enda normala i hela historien.
Och jag måste säga att jag faller pladask för uppsättningen. Den är skruvad, rolig och berörande med sina tvära kast mellan absurditet och allvar, där frågan om människors värde blir väldigt berörande.