De tre ungdomarna Ofelia, Martin och Hillevi har sommarlov. Vi får inte veta vilken stad det rör sig om, men det skulle kunna vara vilken som helst. Ofelia och Martin är bästa vänner, två ungdomar med trassliga relationer till sina föräldrar. De tjuvröker, går på fest och beter sig som ungdomar gör.
Scenografin är ytterst sparsam. Det finns ingen scen. Den lilla publik som tagit sig till Blackis denna premiärkväll får sitta runt en yta på golvet, där föreställningen tar plats. Blackis fungerar perfekt för ändamålet, det känns nästan andaktsfullt med det höga taket och den dunkla belysningen.
Skådespelarna Nettan Örhvall och Björn Sällqvist spelar samtliga tre roller, och de båda gör en trovärdig skildring av att vara ung. Under en fest dansar Björn Sällqvist breakdance och Nettan Öhrvall rappar. De gör det på ett sådant sätt att mitt tonårs-jag inte skulle tycka att det var töntigt, de gör det bra alltså.
Förutom de två bästa vännerna Ofelia och Martin, finns där även Hillevi. Hillevi är kär i Martin. Hon vill ju inte vara töntig i hans ögon, och litar därför på honom. Vilket i sin tur leder till att hon blir fasttejpad i ett träd, och blir av med en femhundring hon fått av sin pappa. På grund av den sparsamma scenografin existerar det inget träd fysiskt, och jag upplever att användningen av silvertejpen, nästan den enda rekvisitan under hela föreställning, känns klumpig och onödig. Det sabbar tempot en aning.
För tempo är det. Det går rafflande fort. Replikerna kommer i en rasande fart och varken Nettan Örhvall eller Björn Sällqvist stakar sig en enda gång. Dimen Abdullas manus är trovärdigt. Mot slutet gör de två skådespelarna alla tre roller samtidigt. Men det känns inte rörigt alls, bara effektfullt.
En obehaglig stämning byggs upp, och det känns uppenbart att något kommer gå väldigt fel. Det gör det. Rätt var det är så ligger en av de tre karaktärerna knivhuggen och död.
Föreställningen är över inom en timme. Den korta speltiden fungerar bra, det förstärker bara känslan av hur snabbt något kan gå överstyr. Hur fel det kan gå.
Föreställningen kommer att spelas upp i högstadiet och gymnasieskolor. Jag tror att den kommer fungera lysande som diskussionsunderlag.