Tung systemkritik av Lo Kauppi
TEATERRegi: Lo KauppiScenografi: Lo KauppiMusik: Stefan JohanssonLjus: Charlotta HallerödKostym: Maria SkepsströmMedverkande: Miina Turunen, Figge Norling, Sara Turpin, Pamela Cortés Bruna, Anette Bjärlestam Arr: Luleå RiksteaterföreningLärkan, LuleåOnsdag 28 april
Foto: Urban JšrŽn
I föreställningen har Lo Kauppi smält samman dessa berättelser till fyra livs-öden - Angelika, Mia, Helena och Rosanna som sitter i var sin cell för olika brott. I deras livshistoria finns drogproblem, övergrepp, psykiska sjukdomar och adhd.
Men samtidigt som de sitter inne kämpar de för att få träffa sina barn och skapa ett normalt liv för barnen på utsidan.
Ingen lätt sak då de bara får tre minuter på sig åt gången för att reda upp livet utanför murarna per telefon.
Det Kauppi levererar är tung systemkritik. För samtidigt som vården fått allt mindre utrymme i kriminalpolitiken har säkerheten betonas - straffen blir längre och drabbar inte bara den som begått brottet, utan även de som är oskyldiga. Barnen.
Det är också en ironi då brottsligheten ökat marginellt mot för den tid då vård var idén med fängelserna - inte förvaring och "hårda tag".
Som exempel kan nämnas att det byggts "superfängelser" för 750 miljoner med 72 platser. Men bara nio fångar har kvalificerat sig - och från kvinnofängelset Hinseberg har ingen rymt sedan 1992. Ändå har reglerna skärpts undan för undan på fängelset. Ett annat exempel är att 70 procent av alla morddomar resulterade i rättspsykiatrisk vård 1975. Nu är den siffran 20 procent.
Men där är nu föreställningens fängelse - i landet "hårda tag", där straffet tycks vara huvudsaken och fångarna behandlas där efter; med monotona rutiner, byråkrati och minimalt med vård.
Det känns också inledningsvis monotont och stumt i pjäsen. Men efter hand glöms monotonin och upprepningarna bort. Kvinnornas historier träder fram och de eviga ansökningarna om tillstånd för minsta lilla pinal blir en väsentlig del av dramatiken.
I föreställningen belyser också Kauppi många moment 22 och återkommande processer av anhållanden och avslag som kan handla om allt från små personliga ting som en ögonfransböjare till uteblivna besök.
Och argumenten för avslagen är ibland antingen absurda eller obefintliga, samtidigt som byråkratin hamnat i någon slags extas och rider vildsint på sina paragrafer med Figge Norlings Vakten som jockey.
Även om det ska sägas till Vaktens försvar att han gör små försök till att gå runt systemet, som även han är fånge i. Han är ingen sadist och även han måste ju ansöka centralt om att få plantera vårlökar på rastgården.
Figge Norling gör också en träffsäker gestaltning av vakten som vill väl med är fast i byråkratin. Anette Bjärlestam spelar den intelligenta Mia som har adhd och inte vill finna sig i reglerna, och gör det trovärdigt. Samma sak gäller Sara Turpins gestaltning av Angelika, som till sist inte klarar av att hantera byråkratins absurda avslag, och Pamela Cortés Brunas porträtt av Rosanna som åkt dit för knarkbrott i främmande land. Miina Turunens gestaltning av Helena griper också tag, då det står klart att fången Helena kommer att mucka från fängelset och gå ut i frihet utan stöd eller förutsättningar för att lyckas.
Kauppi utnyttjar också teaterns många möjligheter för att berätta om dessa människoöden. Här finns en scenografi som på ett fysiskt sätt fjättrar skådespelarna till byråkratin, projektioner, musik, ljud- och ljuseffekter.
Just scenografin får en stor symbolisk betydelse. Väggen består av byråkratgrå arkivlådor som staplats ovanpå varandra upp till taket och till dessa lådor är kvinnorna fästa med linor. Det är konkretiserad och kafkaartad byråkrati på scenen - om än något bokstavlig.
Pjäsen djupnar också i det faktum att Kauppi aldrig tar bort ansvaret från de intagna. De har begått brott. Men pjäsen lyfter också fram den sociala kontext som förklarar hur det kunde gå som det gjorde. De är både offer och förövare, vilket också blottlägger talet om "hårdare tag" från politiker som ett enkelt sätt att framstå som handlingskraftiga. Men det förutsätter också en viss grad av avhumanisering av brottslingen. Och ett samhälle kan ju som bekant bedömas utifrån sitt straff- och fängelsesystem.
Så jobbar vi med nyheter