Áillohaš – Nils-Aslak Valkeapää som nu kallas samernas nationalpoet är helt ute. Blåhaken sjunger och Áillohaš ler med huvudet ödmjukt på sned och som om han ser på världen ur ett annat perspektiv än sina samtida. Han är ute i naturen men även ute i världen, sin egen värld. På gränsen till vansinne stundtals, kan tyckas. Han är helt enkelt inte som alla de andra utan han vill förändra - för att bevara.
I vita klädnader som vore de änglar äntrar de scenen en efter en. Fyra skickligt gestaltande skådespelare med ett samspel som bygger på tillit. Det skulle kunna sluta med en katastrof om något av all den akrobatiska rörelsegestaltning de tillsammans bygger handlingen med, för en sekund glöms bort av någon av dem. Handlöst kastar sig Áillohaš i famnen, ramlar bakåt utan att för ett ögonblick fundera på att ta emot sig.
Iŋgor Ántte Áilu Gaup ger en bild av samernas nationalpoet som är lika vacker som stark. De andra skådespelarna ger smidigt honom utrymme. Det är en konstnärssjäl som drivs av önskan att bevara sitt folks traditioner - och sprida dem till världen. Inte för att visa upp någonting till beskådning utan för att erbjuda ett sätt att leva. Hans far kämpar samma kamp, men han gör det på fjället.
I ensamhet och genom den outhärdliga smärta fjällets karga klimat kan åstadkomma kämpar fadern med sina renar. Han kämpar mot brevet som säger att renhjorden ska halveras, mot sitt dåliga samvete för att han inte är med sin familj, med sin förtvivlan över att inte kunna försörja sin familj utan tvingas ge bort sin dotter i ett rikt men olyckligt äktenskap.
Áillohaš syster måste bäras till sitt eget bröllop. Är hon död? Tog hon sig av daga? De ljud som kommer ur hennes inre säger mer än tusen ord. Hennes kropp spjärnar emot de två männen som bär fram henne så mycket att hjärtat blottat anländer ensamt och övergivet till altaret. Allt annat sträcker sig förvridet bakåt, hemåt mot sin mor. Huvudet, händerna gräver och ropar efter nåd. Men ingen visar att de hör - utom Áillohaš.
Áillohaš har en egendomlig kraft att uppfatta det som finns där bakom. Han räds inte kolonialisternas skallmätningar utan jojkar för alla. Han luktar öppen eld och låter fågelsång och ser gudsnärvaro i sina medmänniskor.
Nils-Aslak Valkeapää tyckte att hans verk gjorde sig bäst på samiska. Allt som uttalas är på finska och samiska men textningen i taket är däremot svensk. Det är lite ansträngande för ögonen att flytta blicken till textningen hela tiden. Och det är inte heller nödvändigt. Berättelsen om Áillohaš förtäljs lika bra utan ord. I den ordlösa jojken, den samspelta gestaltningen och med de trollbindande samiska blickarna.