Fjällkon är en gammal svensk lantras från norra delen av landet, där den troligen fanns redan på vikingatiden.
Holländaren Hanz de Waard flyttade till Skabram för många år sedan, köpte tio fjällkor och började med osttillverkning. När han utökade blev ladugården i Skabram för liten och han flyttade korna till en gård i Vuollerim som precis hade lagt ner produktionen. 2014 tog Polcirkeln Gårdsprodukter ekonomisk förening över både korna och mejeriet med osttillverkningen. Deras mål är att bevara fjällkon och öppna landskap samt verka för lokal förädling.
– Att driva jordbruk ensam är ingen lek, men vi har 40 medlemmar i föreningen som hjälper till på olika sätt. Många är glada påhejare som stöttar och supportar, andra spikar och donar, borstar kor och fixar pappersarbete. Vi har en bred kompetens vilket är en trygghet och styrka, säger Eva-Lena Skalstad som är gårdsansvarig.
Vladan Bozic är den ende anställde på gården. Han jobbade som veterinär i Serbien innan han kom till Sverige för tre år sedan tillsammans med sin familj. Nu sköter han korna på heltid och har full koll på deras hälsa och välbefinnande.
– Jag känner mig som pånyttfödd här, hela familjen trivs så bra.
I jordbruket arbetar också tre praktikanter från asylboendet i Vuollerim.
Gården producerar allt grovfoder själva och arrenderar 80 hektar mark som de odlar.
– På så sätt håller vi också markerna öppna. Det här är som en sista utpost för jordbruk, så här långt norrut finns annars mest renar, säger Eva-Lena Skalstad.
Inne i ladugården finns 34 mjölkkor och kalvar i olika åldrar.
– Här har vi barnkammaren, och där är mellanstadiet, säger hon och pekar.
I hagen bakom ladugården finns 30 ungdjur och tjurar. Ingen av dem är den andra lik. Någon är helsvart, en annan gyllenbrun, många är vita med små prickar på sidorna. Men alla verkar väldigt nyfikna och följer varje rörelse när vi går in genom grinden.
– Fjällkor är väldigt sociala, och härdiga, de tål kylan bra. De är riktiga födosökare och kan överleva på nästan ingenting. Förr i tiden gick de på myrar och i skog här uppe, jag fattar inte vad de levde på. De fick kanske lite kärrhö på vintern.
Mjölken är rik på både fett och protein. Problemet är att fjällkon ger lite mjölk, och därmed dålig lönsamhet, vilket gör att rasen är utrotningshotad. Men mjölken är särskilt bra att göra ost av eftersom den innehåller höga halter av ett kasein som är betydelsefullt för just ostproduktion. Därför är det lämpligt att förädla mjölken.
Agnes Otterbech ansvarar för mejeriet i Skabram. Varje morgon hämtar hon mjölken från gården i Vuollerim och kör den till mejeriet där hon fyller upp ostkaret. Därefter väntar en spännande process i flera steg:
– Mjölken värms upp till 29 grader. För att påbörja syrningsprocessen tillsätts mjölksyrakultur. Efter en halvtimme blandar jag i löpe som får mjölken att koagulera. Sedan skärs ostmassan i små kuber med hjälp av speciella ostknivar, en så kallad harpa. Därefter tvättas ostmassan två gånger samtidigt som temperaturen höjs. Ostmassan är redo att fyllas i formarna när temperaturen är 36 grader, all sötma (laktos) är borta och ostkornen gnisslar mellan tänderna.
Av 250 liter mjölk blir det sex fyrakilosostar som sedan läggs in för lagring. 650 runda ostar i olika åldrar ligger i jämna rader på de långa hyllorna. Agnes har ett speciellt system och vet exakt när varje ost är tillverkad. Varje vecka ska ostarna vändas för att hålla formen. Till sin hjälp i mejeriet har hon god hjälp av medlemmarna.
Skabramosten tillverkas efter ett gammalt holländskt recept och görs av opastöriserad mjölk.
– Det är ju ett hantverk, så osten kan variera i både utseende och smak. Att tillverka den är en liten konst. Man måste vara försiktig och noggrann, säger hon.
I mejeriet tillverkas även färskost med olika smaksättningar, yoghurt och kaffeost.
Föreningen har fått hjälp av en expert på fjällkor som finns i länet.
– Robert Nilsson i Svartlå är en av landets kunnigaste och han är vår avelsmentor. Han har berättat att det finns 60 riktigt intressanta fjällkor i Sverige som har bra produktion, exteriör, intressant historia och bra kasein. Sex till åtta av den gräddan finns här på gården. Det är jätteroligt, dem är vi extra rädda om.
– Två kolinjer finns bara här. Den ena är 203 Gerda och hennes ättlingar. En son efter henne finns här, och när den linjen är borta är den utdöd. Vi fick rådet av Robert att spara den tjuren, för att eventuellt bli avelstjur. På så sätt kanske vi räddar den linjen, det vore skoj. Där ser man att även om den här gården är liten så har den en viktig uppgift. Vi har också 39 Sia-linjen här, och den kon ska snart kalva.
Den äldsta kon på gården är gamla Juttan. Hon är snart 13 år och har fått tio kalvar. Besättningen är hopköpt från många olika ställen.
– Den har varit här i tre år, så det är först nu vi kan börja prata om en egen besättning. Ju mer man lär sig om det här med avel och genetik, desto mer spännande är det, säger hon.
Den som känner lite extra för någon av korna kan bli adoptivförälder.
– Det är bara att hitta sin egen favorit och betala en månadsavgift så får man ett adoptionsbevis, foto på den utvalda, uppdateringar och information. Några är redan adopterade, men man kan vara flera om samma ko.
Eva-Lena Skalstad berättar om ett roligt exempel:
– En kvinna som är född och uppvuxen i Padjerim fyllde 100 år i januari. Numera bor hon hos sin dotter i Stockholm där det hölls stort kalas för henne på högtidsdagen. När familjen frågade vad hon önskade sig svarade hon: ”Jag har ju redan allt jag behöver. Vill ni ge mig något, så stötta fjällkon i Vuollerim.”
– Kvinnan valde kon Blomma, så hon blev hedersomnämnd och adopterad av festen. De samlade in en generös summa till Blomma, det är helt fantastiskt.