Trevligt men saknar höjdpunkter

Scenen nere vid vattnet passar Kristofer Åström utmärkt. Åskådarna står i en halvmåne runt den låga scenen, ingen verkar riktigt våga gå nära. Några av de unga sitter på filtar i sanden, och på scenen är Kristofer ensam med sin gitarr. Det bäddar med andra ord för en fin stund med den gamla Luleåbon, som för många år sedan tagit musiken med sig och flyttat till Göteborg (där vi för övrigt råkade springa om varandra på stan för drygt en vecka sedan). Som han själv säger i början av konserten, så ”får” han inte alltför ofta spela hemma i Luleå numera. Tyvärr blir det lite för mycket av den där hemvändarkänslan, och med det menar jag mest att det ibland känns som att Åström är betydligt mer sugen på en nattlig promenad tillsammans med polarna genom hans forna hemstad än på att försöka hitta det där lilla extra på scen.

Kristofers charmiga plink på den akustiska gitarren är min favoritkomponent i det korta framträdandet, jag gillar hans sätt att definiera varenda sträng för sig istället för att bara släpa fingrarna tvärs över ackorden. Kristofer sjunger uteslutande på engelska, något som passar hans röst utmärkt. Tyvärr har konserten inga särskilda höjdpunkter, det mesta låter likadant och jag har svårt att minnas någon särskild låt som skulle ha varit bättre live än de andra.

Synd är också att det visuella inte riktigt trivs ihop med den något melankoliska gitarrpopen, ett par av scenljusen rör sig runt i underliga mönster genom hela konserten och man kan verkligen undra vad det ska vara bra för. I mitten av konserten kommer även en gigantisk puff rök ur scenens rökmaskiner, och plötsligt står Kristofer insvept i en tjock vit dimma som dock bara varar i ett par minuter. Skumt, tycker jag. Annars en trevlig konsert att titta på.