Trenter var Sveriges första folkligt förankrade deckarförfattare. Hans historier utspelar sig helt eller delvis i Stockholmsmiljöer, igenkända och älskade av många. Bara delar av handlingarna förlade han till andra platser, gärna då Italien.
Hans tredje bok heter Farlig fåfänga och börjar med att Harry Friberg beställer sniglar på restaurang Cattelin i Gamla stan. Friberg är i fortsättningen Trenters hjälte – nästan två meter lång. Vid introduktionen är han 28 år, med blomstrande fotofirma och lya vid Brunkebergstorg. Genom bokserien åldras denne evige ungkarl och känner av både ryggbesvär och en gammal meniskskada, men kvinnorna i hans omgivning förblir runt 25. Förebild till Friberg var K W Gullers, gammal vän till Trenter. Bland annat gjorde de ett par fotoböcker tillsammans.
I fjärde boken I dag röd … ansluter Vesper Johnson. Med vällust upprepar Trenter i sina böcker beskrivningen av hans bävernuna och ansade mustasch, hans extra höga klackar och knäande gång. Johnson är fåfäng och förarglig, men främst finurlig chef för ”den krets av högt begåvade personer som av en djup kallelse åtagit sej att administrera och dirigera bekämpandet av den beklagansvärda brottsligheten i Stockholm.” Fysisk förebild till Johnson var Trenters chef, Allers chefredaktör Runar Karlströmer.
Upplägget går igen i Trenters deckare: Ett mord , många inblandade och misstänkta, en oväntade upplösning. Ibland är temat konsekvent och väl utvecklat, ibland mer tveksamt. Några historier är riktigt spännande, andra mer slätstrukna. Intrigerna växlar mellan det listigt logiska och det krystade, mer än lovligt långsökta. Alltför ofta staplar Trenter schabloner i persongalleriet, men miljöbeskrivningarna är minutiösa och återgivna med lust.
Genom serien utvecklas naturligtvis författarskapet. I det trevande förstlingsverket finns gammalsvenska formuleringar som ”… stodo inbegripna i ett ömt farväl” och ”… kräftorna voro läckra och Leslie en underhållande kavaljer.” Fortfarande i nionde boken Lek lilla Louise strösslar han med uttryck som därom, fortfor, förbålt, sällsport, törhända och varthän?
Några verk senare är skrivarglädjen ömsom frustande, ömsom poetisk. I de senare böckerna har Trenter hittat en mer mogen och avvägd stil.
Tidens händelser färgar ibland handlingen. Det är fredsfotojobb i Oslo och Köpenhamn, regalskeppet Vasa som håller på att bärgas, en fransman som bär en OAS-dolk och stundande högertrafik. I Dvärgarna är det ”ännu inte är läge att säga du till varandra.”
Som tidstypiskheter får också räknas omdömen som ”zigenargula blickar” och ”negerbaletten med äkta negrer”, samt kvinnor beskrivna med ord som ”… verkligen välväxt och så där aptitligt Clara Bow-fyllig”, liksom ”… en fräsig negerdansös. Gud, vad dom är vitala, svartingarna.”
Under Trenters storhetstid var Stockholm en stad i förändring, vilket han inte tyckte om. I Färjkarlen beskriver han ”… Hötorgscitys betongmonster, i kanten av en veritabel kyrkogård av husruiner. Malmskillnadsgatan är de dödsdömda husens kvarter.”
Notabelt är också den ogenerade produktplaceringen. Det är inte osannolikt att Trenter var sponsrad av ölmärken som Worthington Pale Ale och senare Carlsberg, samt av cigarrmärkena Hofnar och senare Partages. I Rosenkavaljeren nämns Partages redan på första sidan och sedan på minst ett halvdussin ställen till.
Rosenkavaljeren blev Trenters sista bok. Han lämnade den ofullbordad så den skrevs klar av hans hustru Ulla.