Lisa och hennes familj låter bygga till sitt hus med en södervänd altan i tryckimpregnerat trä. De har anlitat polska hantverkare för jobbet. De är mycket duktiga. Och billigt blir det dessutom. Ändå känns inte allt bra. Lisa får skuldkänslor när hon på omvägar får höra att jobbarna inte har råd att åka hem till Polen över helgerna för att hälsa på sina familjer. Samvetet gnager, men när det är dags för invigningen av altanen med grannarna resonerar de sig fria från skuld och det slutar med att de anser att polackerna får skylla sig själva.
Berättelsen om polackerna ingår med fjorton andra i Fredrik Lindströms nya novellsamling När börjar det riktiga livet.
Det handlar om unga, framgångsrika människor i dagens Sverige och deras missnöje eller snarare oförmåga att vara tillfreds. Det finns ett stort glapp mellan deras drömmar, fantasier och verkligheten. De längtar alla efter något annat, snart hoppas de att livet ska fullbordas. Hittar de bara en annan man, eller den rätta soffan - den som är "vi", eller det perfekta boendet så följer per automatik säkert också det perfekta livet. Det lyckliga slutet hägrar.
Det är lättsmält och roligt som alltid med Lindström. Och visst känner man igen sig i mycket, för Lindström är oerhört trendkänslig. Hans texter är så mycket 2011. Han har järnkoll på allt det som gäller just nu inom inredning, mat, tidskrifter, kläder m m och prickar träffsäkert in dagens alla livsstilar. Och det är naturligtvis tacksamt att skriva om och ironisera över, vilket han också gör.
Men allvaret finns där under den stajlade ytan. Det ligger där och skaver, även om han sällan utvecklar det. Fast i en av novellerna Eftermiddagar i parken, smyger sig obehaget verkligen in i berättelsen. Det handlar om Sara och hennes mamma i lekparken. Mamman låtsas försvinna bara för att kunna iaktta sin dotters förtvivlan när hon inte hittar henne. Att hon sen dyker upp och lugnar sin dotter, lugnar inte precis läsaren. Lindström skruvar till verkligheten bara en liten aning, men tillräckligt mycket för att oroa oss. Så gör han oss osäkra och eftertänksamma. Och det är inte det sämsta.