Mustiga, mörka och detaljrika - så kan man beskriva tavlorna av Anna-Karin Brus som kommer att visas på Konsthallen i Luleå med start
i morgon. Konstnären, som kommer från Uppsala, är inne i en svart-vit period med besynnerliga tavlor som på avstånd liknar klassiska blomsterstilleben. Men kryper man närmare med ögonen uppenbaras en väldig detaljrikedom med bland annat djur, växter, fjärilar, frön och frukter.
- Jag tyckte förut att blomsterstilleben var bland det tråkigaste som fanns, säger Anna-Karin Brus.
Men så visar hon upp en plastpåse med motiv av den holländske konstnären Jan Davidszoon de Heem, en tavla som hänger på Nationalmuseum.
- Se här, säger hon och verkar mena att en hastig blick på Davidszoon de Heems stilleben liksom rätar ut alla frågetecken i hela världen om blomsterarrangemangets dilemma. Att de många detaljerna räddar helheten, gör den njutbar och möjlig att uppleva.
Hon bytte alltså åsikt och betraktar numera blommorna som kommunikatörer av allehanda symbolik.
I varje fall blev det så för henne. Nu har hon gjort någonting alldeles eget av det hela - ett slags collage där hon visserligen målar, men samtidigt hämtar in bilder i tavlorna. Mestadels är det foton som hon har hittat i gamla böcker hon köpt från allehanda loppmarknader.
Klippa, klistra, måla - rakt av. Ingen digital efterbehandling av bilderna alltså.
- Jag vill själv vara photoshop, förklarar Anna-Karin Brus.
Med saxen, kniven och klistret blir hon alltså sin egen - mekaniska - fotobehandlingsrobot.
Från att ha varit buketthatare har hon nu alltså börjat tala i termer av att blommorna kommunicerar. Vid en närmare granskning ser man också de uppblandade komponenterna, bland annat i Allas mamma med katten nere i högra hörnet som adopterat en ekorre som får samsas med olika frukter och pungdjur.
I andra tavlor drar det emellanåt åt det erotiska. Och mitt på Konsthallens golv finns en femkanalig-turbo-surround-ljudinstallation som ännu inte börjat kvittra. Det blir först på lördagens vernissage då ljuden kombineras med performance - en bestialisk slakt av en buske som kommer att sågas sönder inför publik.
På tal om photoshop så är förhållandet till den digitala tekniken omvänt för fotografen Ulf Lundin som ställt upp kameran på stativ och fotograferat samma motiv
i omgångar och sedan klippt och klistrat i datorn för att få till olika händelseförlopp i en och samma bild. Mest iögonfallande och komisk är bilden från skridskobanan där ett antal barn ligger och krälar på isen. Han har alltså fotograferat många fall och klistrat ihop.
Den tredje utställaren i Konsthallen är graffitimålaren Jonathan Josefsson från Göteborg som har tagit in sprejburkarna och förbereder en graffitivägg på ungefär åtta gånger tre meter. Väggen kommer han att måla precis innan utställningen öppnar och är en "tabula rasa" än så länge.
Men hans signum just nu är dock ryamattor. Här fortsätter Jonathan Josefsson i graffitins spår - siktar och skjuter - med tuftpistol. Resultatet är ett stort antal mattor med färgglada och fantasifulla mönster. En av väggarna är redan täckt av ett collage med 125 småmattor.
- För mig är det målningar, säger Jonathan Josefsson.