För min del har byn Gallejaur varit något av ett drömmål. Minns från snarast ungdomsåren eller 1958 när utgivningen av Allhems Landskapsböcker hade nått fram till "Norrbotten".
Självaste landshövdingen hade besökt Gallejaur och då påpassligt nog tagit en bild med en låg timrad och grå ladugård och där framför en brunnshävert som avtecknar sig mot himlen.
Snart nog eller i Norrbottens museums årsbok från 1959 kom en i särklass fyllig redovisning av byn. Den gången hade kraftverksbyggarna och vägbyggarna gjort sig påminda.
Museifolket fick göra något av en sedvanlig brandkårsutryckning, att dokumentera det som ansågs vara dödsdömt vid den nya tidens framryckning.
Vi fick vår landshövdingepresentation, vi fick vår dokumentation - men byn dog inte ut så där tvärt som man hade förutsett. Husen stod kvar, jordbruket fortsatte tämligen oförändrat, självhushållet nära nog också under följande årtionden.
Den fast rotade generationen åldrades dock och orkade inte hur länge som helst leva som fäderna gjort. Byn blev alltmer ett inofficiellt kulturreservat och livsstilen uppmärksammades i vida kretsar. Järnhandlarsonen från Glommersträsk Åke Edström gjorde en film om Systrarna i Gallejaur.
Sedan har byn gått "från klarhet till klarhet" vad gäller att få skyddad status. Reservatsbildning, informationsbyggnad och nu senast de tre årsskrifterna talar samma språk. Häftena redovisar i stort sett tre huvudområden: byns historia, den lokala dialekten och naturens särprägel.
För Gallejaurs del började historien med bönder i Norrböle i Skellefteå, således där dagens Expolaris ligger, eller snarast med deras söner med siktet inställt västerut. Dåtidens kustbyar kunde nämligen inte förse giftasvuxna unga män med jord att odla.
Flyttningen blev en stegvis affär, mot Järvträsk och Rörträsk exempelvis. På det sättet grundades Glommersträsk som första by bortom lappmarksgränsen vilket bland annat innebar att den initiativrike nybyggaren blev befriad från krigstjänst.
De först bofasta i Gallejaur noteras för 1801 och 1808, och startade då en verksamhet som om och om igen har kommit att upprepats vid de fiskrika sjöarna, vid de växtliga slåttermyrarna, vid de givande jaktmarkerna.
Skillnaden för Gallejaurs del var att man där inte bara kunde försörja sig långsiktigt utan även att "den gamla tiden" kom att bestå under generationer.
Där utvecklades också en alldeles särskild dialekt med stark koppling naturligt nog till Skelleftebondskan. Det "språket" fick man ta del av när systrarna Karlsson talade sitt oförfalskade tungomål. Filmen behövde utifrån detta textad översättning för att bli begriplig i världen bortom byn.
I systrarnas naturmiljö stod man under generationer inte bara nära självhushållet. Där blev även resurserna använda på ett hänsynsfullt sätt.
Det är något av allt detta som dagens besökare kan möta. Skogen står ännu kvar grovstammig, ängarna lieslåttras med all sin blomprakt, mossor och lavar finns där i oväntad artrikedom och orkidéer som skogsfrun växer i skogssluttningen ovanför byn.
Och till sist mina egna intryck från ett besök för några veckor sedan. Åskregnet hade gjort grusvägen slipprig och hal. Det ger anledning att fundera över hur det var för dåtidens människor som skulle till byn. På slippriga stigar från Järvträsk eller Glommersträsk vandrade man och då säkert med både mörker, kyla och busväder.
Sådana färdmän gladde sig förvisso åt att snart vara hemma, att möte värme och skydd i en stuga i en uppodlad glänta ute i skogen.
Något av samma sak upplevde jag själv - viltskaven smakade utmärkt bra efter vägäventyret.