I Lappland härskar den iskalla polarnatten, fyrtio dagar utan sol, fyrtio dagar utan skugga. Klemet Nango och Nina Nansen vid den norska renpolisen får ett ovanligt fall på halsen när renägaren Mattis Labba hittas mördad med öronen avskurna. Ungefär samtidigt stjäls en värdefull samisk trumma från museet i Kautokeino.
Mordet och stölden har utan tvivel ett samband, men för att lösa gåtan får renpolisen gå långt tillbaka i tiden och rota i händelserna runt ett dammbygge och en gruvprospektering.
Klemet Nango, en erfaren polis med samiskt påbrå är en av huvudkaraktärerna i berättelsen. Den andra är Nina Nansen, nyutexaminerad från polishögskolan i Oslo. Dessa två hade jag gärna lärt känna lite bättre, men på något sätt är det som om författaren glömmer bort att låta dem och deras relation till varandra utvecklas.
Lösa trådar lämnas åt sitt öde. Bäst skildrad är istället antagonisten, den franske geologen Racagnal, vars ondska helt klart eskalerar på ett tillfredsställande sätt. Intressant är också den uthållige samen Aslak Gaupsara som inte låter sig imponeras av maskiner utan tar sig fram på skidor vart än han ska.
Att historien utspelar sig i en relativt unik miljö ger den ett extra plus i kanten, men att författaren hela tiden vill påminna om att det är kallt, att skotrarna är kraftfulla och fjällsidorna branta sticker mig i ögonen. Mer genomtänkta gestaltningar hade varit på sin plats.
Följande beskrivning får mig tillexempel att skratta gott. ”Utan att Racagnal hann reagera öppnade samen sitt väldiga gap och bet tag i hans hand.” Var kom det väldiga gapet ifrån? Mest troligt är det så att författaren blir så extatisk av sitt eget drama att han glömmer att det är en människa han beskriver och inte ett jättelikt odjur.
Grundidén är bra, men boken är för lång och historien för trasslig för att den ska falla mig i smaken. I likhet med de metaller som i berättelsen prospekteras hade texten behövt genomgå en förädlingsprocess för att uppnå högre (läs)värde.