Otrohet, alkoholism, Sverigedemokrater, våldtäkt och prostitution. Mord, taskiga relationer och misslyckade inbrottsplaner. Det är ingen solskenshistoria Kjell-Åke Andersson målar upp. Nä, här pratar vi riktigt lortigt svenskt vemod - för att inte säga misär. Ångest!
Någon annanstans i Sverige skulle kunna utspela sig i ditt kvarter. I verkligheten spelades filmen in mestadels i byarna Rosvik och Sikfors, vintern 2010. I filmen heter detta kusliga samhälle Borunda. Och utan särskilt mycket bakgrundsfakta, får man följa ett antal öden som vävs samman till en skitig trasmatta.
Med Olof Lagercrantzs Gunnar Ekelöf-skildring Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma som en slags röd tråd, är det här faktiskt både snyggare och mer vattentätt än sådana här trassliga relationsdramer brukar vara. Det mystiska och kusliga ligger inte bara i det normala - utan även i det välarbetade hoppandet i tiden, liksom det faktum att inte särskilt många förklarande ord sägs. Och när de väl sägs är det i en sparsmakad bisats - vilket får detaljnörden i mig att ropa high five! Och jag både äcklas och skrattar, men framför allt sitter jag som på nålar. När ska det hela brista? När smäller den tickande bomben?
Manusförfattaren Hans Gunnarsson, som även skrivit manus till Arn-filmerna, Ondskan och Pingpong-kingen, är känd för att med bravur kunna skildra den svenska landsortens koder. För att inte säga Sverige överhuvudtaget. Så även här. Filmen bygger för övrigt på Gunnarssons roman med samma namn, från 2007.
Jag älskar det här. Lika mycket som jag samtidigt hatar det. För även om det hela kan tyckas svart, är det nog betydligt sannare än vi vill tro. Och samtidigt som det är så fult, är det så träffsäkert snyggt. Ett plus till Sussie Eriksson som godhjärtade Britta samt Peter Andersson (Ove) som äntligen slipper spela genomrutten. Och extra skönt
att filmens galning i slutet framstår som den enda med sinnet i behåll.