Nils Jacobsson Fluur är således både känd och en smula diffus. Han kallas för träsnidare, född ungefär 1670 i Anundsjö i Ångermanland men har okänt dödsår.
För all del, födelseorten var tidigare likaså oviss eftersom Fluur vanligen uppfattades som en finsk hantverkare. Därmed fördes han underförstått till de orostider när krig rådde med ryssen inte minst under Karl XII:s dagar.
Numera vet vi bättre tack vare de forskningar som Anna-Greta Näslund och Ingrid Telhammer har presenterat i Luleå stifts årsbok 1985. Fortfarande är dock dödsåret okänt. Han liksom bara ”försvinner” efter ett liv rikt på flyttningar. Sista spåret finns nämligen i mantalslängderna för Piteå samma år som ryssarna härjade kustlandet, alltså 1721.
Träsnidare var han, kringflyttande var han också, men slutomdömet blir högst positivt. Fluur var ”en självständig och djupt originell konstnärspersonlighet [som] skapar en utpräglat retarderad konst och hans konstnärliga särart saknar […] efterföljare i övre Norrland.”
För oss i nutid förefaller en fråga högst berättigad: hur kunde detta vara möjligt under de svåra krigsåren? Med den bakgrunden ger vi oss iväg på en resa i det övrenorrländska kustlandet. Men dessförinnan ska vi komplettera bakgrunden med att han var av bondesläkt i Anundsjö men genom ingifte stod nära en annan träsnidare, Erik Olofsson Bring, som blev Fluurs läromästare.
Sedan till kringresandet. Fluur kom till Piteå stad våren 1694, flyttade till Piteå landsförsamling, var 1697-1706 bosatt i Torneå där han tituleras stadssnickare och fick borgarrättigheter, noteras så höra till prästbordet i Piteå landsförsamling 1707 samt redovisas 1709-17 vara bosatt i Luleå landsförsamling, först i Antnäs och sedan i Sunderbyn, där han också ägde ett hemman. Slutligen finns han åter i Piteå landsförsamling 1718-21, innan han som nämnts ”försvinner”.
Det existerar trots allt en förklaring till alla dessa förflyttningar. Kyrkan på respektive ort skulle prydas med rikt skulpterad predikstol och annan utsmyckning, Den kringresande snidaren och ”entreprenören” tillverkade vanligen på plats och levererade systematiskt vad som efterfrågades.
Tidigt ute var således Torneå stads kyrka, snarast i samverkan med Piteå stad. De båda kyrkorna fick var sin predikstol, den ena under slutet av 1690-talet, den andra nästan identiskt lika och levererad från Torneå 1702.
Man känner igen det utstofferade ljudtaket, likaså predikstolens korg med fem sidor åtskilda av vridna ”pelare”, likaså spegelfält med tillhörande friskulptur, med blomrankor och änglahuvuden.
Snart stod Piteå landsförsamling i tur varför en tidigare predikstol omarbetas och där noterar vi de talrika skulpturerna på korgen liksom de vridna pelarna. I Öjebyn fick Fluur även inleda sin specialitet med ramar till minnestavlor. Flera sådana var aktuella, som jubelfesttavlan till minne av Uppsala möte 1593 där bygdens son Nicolaus Botniensis var ordförande, vidare ett sorgekväde över Karl XI:s död liksom en glorifiering av Karl XII:s seger vid Narva.
Jubelfesttavlan har ett samband med Fluurs egen hembygd. I Öjebyn bekostades ramen av prosten Christofer Anzenius. Han var son till en prost Anzenius i Anundsjö som där stod för församlingens predikstol, tillverkad av den tidigare nämnde läromästaren Bring.
Så var turen kommen till Luleå Gammelstad. Där dog träsnidarens hustru Karin 1711 och begravdes i kyrkan på södra sidan om läktaren. Efter några år gifter han om sig med knektänkan Karin Fluur och därmed introduceras snidarens mera välkända namn, Jacobsson får tillägget Fluur.
Från 1709 har han åtskilliga uppdrag i Gammelstad för kyrkans räkning. Främst gäller det predikstolen från 1712, den ståtligaste som Fluur överhuvud åstadkom, även om den idag framträder som mera påkostad än ursprungligen.
Vi återfinner myllret av vridna ”pelare” och de nischer på korgen och trappan som från 1745 pryds med tolv bilder av Kristus och apostlarna. Skillnaden från ursprunget är att predikstol och tak samma år fick sin färgrikedom i grönt och rött samt guld, silver och koppar. Det fick ersätta en sober framtoning i krita och kimrök påminnande om elfenben och ebenholtz.
Till kyrkorummets prydnad hörde även fyra ramar; jubelfesten liksom sorgekvädet, vidare segern vid Narva samt ett ärekväde över komminister Berghem.
Vem bekostade nu alla dessa åtgärder? Tiderna var minst sagt kärva under krigsåren och församlingarnas egna medel ville inte räcka till. Tänk bara på de tre nödåren under 1690-talet liksom nederlaget vid Poltava och kalabaliken i Bender. Man fick anlita ett modernt uttryck: sponsring. Vi har redan nämnt prosten i Öjebyn och jubelfesttavlan. I Gammelstad stod bl a häradsskrivaren för predikstolen och beträffande minnestavlorna visade exempelvis komministern, regementsskrivaren och gästgivaren sin välvilja. Samtidigt blev det inga nya ”tavlor” efter segern vid Narva. Poltava och Bender ville ingen minnas – Sveriges stormaktstid var förbi.
Till sist kan vi för egen del återvända till Anundsjö, med en stenkyrka från 1400-talet, en predikstol som nämnts skapad av Erik Olofsson Bring samt en dopfunt donerad 1665 av kyrkoherden Olof Anzenius till minne av sonen Olof som dog i späd ålder.
Åter knyter vi ihop Anundsjö och övre Norrlands kustland liksom särskilt Öjebyn. Blev gossebarnet, den blivande snidaren Fluur, kanske döpt i den funten? Eller kan vi spåra Fluurs närvaro till hembygdsgården, byggd 1724, flyttad till nuvarande plats och återinvigd 1941, således mitt under brinnande världskrig. Byggnadsåret stämmer rätt väl om vi vågar tro att Fluur återvände till Anundsjö efter alla sina flyttningar.
När man sitter där på gårdstunet kommer en förflugen tanke. Hembygdsgården har en smått märklig tillkomsthistoria. Professor Ernst von Asker och hans hustru författarinnan Hildur Dixelius (faktiskt född i Nederkalix) återvände till Anundsjö när krigsmolnen började torna upp sig. Man sökte helt enkelt en säker hamn i en undangömd bygd.
Helt sysslolösa kunde professorsparet dock inte sitta där utan började söka traktens rötter. Man gick in för att med bygdens människor skapa en hembygdsgård. En resa till Palestina gav bilder för föreläsningsturnéer. Sådana aktiviteter gav pengar som kunde plöjas ned i gårdsprojektet. Och bygget var som sagt klart 1941.
Sedan kommer den förflugna tanken. Nils Jakobsson Fluur var på resande fot men under en annan krigstid. Han kunde i sin tur slå mynt av sin yrkeskunskap och tidsläget. Visst var det fattigt på många håll men samtidigt fanns en vilja att satsa på sockenkyrkans förskönande liksom att drömma sig bort till en himmelsk härlighet. Det blev en färgrik bildvärld som växte fram i ett sådant sammanhang, ”en utpräglad retarderad konst” som det redan sagts sammanfattningsvis. Någonstans mellan renässans och barock.