Jag har ju berättat det förut, då jag satt med pappa i stugköket en varm sommardag för 30 år sedan och lyssnade på lokalradions Länsnyheterna (som de kallades då).
Far fick frågan vad han tyckte.
– Vadå tycker?
Nåt i den stilen svarade han. För det var på den tiden då de så kallade etablerade medierna var det som fanns. Punkt. Och tilltron var stor till innehållet.
Som vidare reflektion: Att det hette Länsnyheterna tyckte jag lät som att alltihop var bulletiner från länsstyrelsen. Vilket det ibland också var. Samhällstillvänd myndighetsrapportering. Som i mitt första jobb som reporter på Radio Västerbotten. Varannan sändning hade ett långt inslag om den inplanterade contortatallen. Hur relevant det nu var för en tonåring på Ersboda, eller en arbetslös från Vilhelmina? Inte särskilt, får man förmoda.
Men det var nyheterna. Och det som sades förutsattes vara av betydelse.
Jag var alltså ny inom journalistiken, men lärde mig snabbt att redaktionerna inte alltid var så opartiska som det framstod. Mycket styrdes och styrs genom att det helt enkelt görs medvetna urval och vinklingar. Val av ämnen, och selekterade intervjuoffer som säger de rätta sakerna.
Här saknas verkligen självinsikten i den debatt som rått hittills om fake news. Finjournalister slår sig för bröstet och säger:
– Vi gör inte falska nyheter!
Jo, ibland händer det faktiskt. Men framförallt görs urval och vinklingar. För i den bemärkelsen finns ingen opartiskhet. Varje val blir per automatik en partsinlaga, vare sig man vill eller inte.
Transistorradions tid är över. Den blinda tilltron likaså. Det är också därför jag allt mer väljer allehanda utspel på ”the dark intellectual net” som någon kallat det. Där avsändaren är tydlig med sin position och inte gömmer sig bakom påstådd opartiskhet. Jag kan till och med tycka att det är berikande att lyssna på en sån som Ben Shapiro, frispråkligt konservativ som han är. Inte för att jag håller med honom, utan för att utmana mina egna uppfattningar.
Pappa ligger under jorden. Och numera är det jag som välter stenar och travar ved i hettan. Jag minns hur pappa svor och, liksom jag, slog ihjäl så många bromsar som möjligt. På smalbenet. På flinten. Bakom nacken.
Radioapparaten är ur funktion. Gudarna må vara utbytta. Fast livet är i princip detsamma.