En läkare, en polis och en socialarbetare är de tre fixpunkterna i Magnus Dahlströms Spådom, tre karaktärer tecknade utan anspråk på att vara tredimensionella eller ha någon tydligt avläsbar roll i den dramaturgi som en "roman" vanligen bör ha.
Man kan ju fråga sig om det är någon mening att referera till händelser i en bok, som så uppenbart har konceptuella avsikter. Det finns visserligen gott om händelser i boken, men de verkar inte ha syftet att framstå som regisserade och redigerade element av verkligheten, så där som fiktion oftast har: när det finns för läsaren meningsfulla samband mellan det som händer. Den redigeringen i den fiktiva verkligheten avstår Dahlström ifrån.
Istället lånar han spänningsgenrens konventioner och normer, men utan att infria dess dramaturgiska löften. Läkaren, den ena av de tre huvudkaraktärerna, lider av paranoia, möjligen gör de andra två det också, men med olika resultat i deras liv. Kanske gestaltningen av dem fungerar som en förstudie i brott, hur en människa mjukas upp i de moraliska kanterna, och tar små, små steg mot en avsocialisering.
Framställningen är ytterst detaljerad, avsiktligt tråkig i sin avsaknad av faktasortering. Läsaren tvingas in i de olika karaktärernas vardag och arbetsliv, minut för minut, steg för steg. Denna avsaknad av redigering från författarens sida gör å ena sidan sken av att inte värdera utsagan, men å andra sidan skapar den närmast absurda anhopningen av tjänsteutövning och tjänstefel, intrycket av samhällskritik.
Men även den kritiska rösten verkar inte vara det Dahlström vill ha fram. Så, efter närmare 500 sidor, drar jag slutsatsen att Spådom har som syfte att försätta läsaren i en viss sinnesstämning, som jag kan likna vid den man känner efter en rejäl Norén- eller Ó Neill-pjäs. Hur mycket man uppskattar det är upp till läsarens smak.