Bildspråket i titeln väcker en misstänksamhet. Har författaren inget konkret att berätta? Är det bara en samling lösa trådar, korta utkast som inte vuxit till att bli böcker? Sedan ger vi oss in i härvan av berättelser och finner en fin rundresa i Sverige och vårt kulturarv. Vi läser en författare som ger sig ut bland människorna som vårdar kulturarvet, utanför kulturinstitutionerna, vanliga medborgare som ägnar oavlönad tid till att ta tillvara minnena, samla dem och visa för andra.
Sedan sticker hon hål på den politiskt blåbruna myten om det svenska kulturarvet, att det skulle vara så svenskt, inte ett sammansatt arv av folkförflyttningar. Köttbullarna och potatismoset på Ikea är inget svenskt kulturarv, det kom till de svenska matborden från Turkiet. Karl XII:s soldater fattade tycke för den. Det lär ju ha varit så också med kåldolmarna.
Maja Hagerman konstaterar att historielösheten länge varit ett svenskt ideal. I skolorna krympte historieämnet steg för steg i läroplanerna under 1960-talet. Då revs också gamla stadsmiljöer till förmån för parkeringshus och varuhus. Hon pekar på hur grannländerna, där professionella historiker gav ut nya tolkningar av ländernas historia. Där fanns fortfarande plats för historien, men inte i Sverige.
Ibland kan det bli för många korta trådar i Hagermans väv och för lite temperament. Hon är ingen ilsken skribent och ilskan över det hon skildrar får läsaren själv stå för. Den ilskan infinner sig när hon i en lite längre tråd skildrar bilden, fotografierna, de yttre minnesbilderna som kan väcka inre minnesbilder till liv.
Hon beskriver hur ett enormt bildlandskap nu öppnas när stora bildsamlingar digitaliseras. Det fanns ju en fotograf i nästan varenda by. Människor och arbete hamnade på glasplåtar och celluloidnegativ och hamnade senare i museers svåråtkomliga arkiv.
Nu kommer de fram i var mans persondator. Rena minnesrevolutionen, men det finns ingen kulturarvsinstitution med nationellt uppdrag för stillbildsfotografi. Med andra ord finns det ingen kunskapskälla för hur bildsamlingar ska behandlas, det som annars finns för det tryckta ordet och för den rörliga bilden. Just det väcker ilska hos läsaren, ur kan detta hål i kulturpolitiken få finnas? Det är en fara för kulturarvet, kulturminister Amanda Lind!
Maja Hagerman konstaterar faktum, hur det står till med stillbildsfotografiet, att politiken förbisett detta kulturarv, men hon uttrycker ingen åsikt. Det är ju en essäbok, men här skulle det också behövas lite jävlar anamma.