”Att kunna plocka en bukett vitsippor, att gå där och välja ut de vackraste och känna hur den gröna doften av vår sätter sig på fingrarna så att jag blir glad och tacksam och full av hopp resten av dagen. Eller att ta in en körsbärskvist i januari och se den slå ut i februari. Eller att ha så många rosenbuskar i trädgården att jag kan ta in stora buketter och fylla mitt lilla bo med rosendoft. Hela tiden! Ibland tror jag att min trädgård bara är till för att jag ska kunna plocka blommor.”
Visst kan de citerade raderna vara en programförklaring vad gäller trädgårdsintresse men orden räcker inte för att sammanfatta Berglunds bok. Vad hon åstadkommit är snarast en memoarbok på trädgårdstema. Den infallsvinkeln känns intressant. Av egen erfararenhet kan hon tala om odlande i syd- och mellansverige och nu senast på ett berg i Mölndal nära Göteborg samt alla de svenska och utländska trädgårdar som hon fått besöka. Detta har skett delvis i tjänsten eftersom hon skrivit i Dagens Nyheter under decennier. Hon är helt enkelt journalist, trädgårdsskribent och fotograf som nu har utökat sin produktion omfattande ett tiotal boktitlar och talrika artiklar.
Med en sådan bakgrund ligger det nära till hands att vänta sig en någorlunda heltäckande provkarta från hela Sverige. Så är dock ingalunda fallet. I likhet med vad många skribenter i skilda ämnen brukar göra beskriver hon ”Sverige” som landet söder om Dalälven. Det framgår inte minst när hon är på besök vid Öre älv söder om Umeå. Där talas det om ”det norrländska skymningsljuset som högst exotiskt. Inte finns det någon motsvarande generalisering, som att Skåne erbjuder götaländsk odlingsbygd eller Uppland uppvisar svealändsk trädgårdskultur.
Man undrar om ”Norrland” är så påtagligt ointressant. Varför inte påminna om den på sin tid så omtalade seminarieträdgården i Luleå, om patron C. A. Hedqvists anläggning i Karlberg vid Öjebyn eller om telegrafkommissarie Ringius med Hällan kloss i kloss till Piteå stad. De två senare tävlade inte bara om ”landets förkovran” i Hushållningssällskapets anda. Vid Karlberg skedde även stora terrasseringsarbeten när de vinterlediga arbetarna fick ägna sig åt privatfinansierad sysselsättning.
Berglunds memoarinriktade trädgårdsbok är förvisso en intressant läsning. Enligt baksidestexten kan man uttrycka det: ”En bra trädgård är som en lyckad fest. Där finns allt, Skönheten, dofterna, överdådet, lyxen, minnena, myterna. Ingredienserna kan vara desamma; men hur helheten blir beror på dess människor.”
Det är väl där som skillnaden finns mellan söder och norr. För seminarieträdgårdens del talar man fortfarande årtionden efter dess nedläggning om att där återfinns trädgårdsrymlingar som blåsippor. Något sådant skulle vara en ointressant notis i Berglunds sydliga landamären.