Det är sällan man möter en boktitel med tre ”vackra” ord ställda bredvid varandra. Jag tänker då på ”hembygd”, ”vackra” och ”Tornedalen”. Visst låter detta förtjusande, allra helst som en boktitel ska både locka till läsning och därtill orientera om bokens innehåll.
Samtidigt kan man ställa några andra frågor, eller ha motsvarande förväntningar, vad gäller en boktitel. Inledningsvis kan vi klassificera vår nya bok som en hembygdsbok, en beskrivning av den egna byn och det egna forskningsarbetet.
Hembygdsböcker har under de senaste årtiondena haft en gyllene period där snart sagt varje by skaffat sig en alldeles egen ”bok”. Så gäller också byn Jarhois belägen vid älvens strand mellan Övertorneå och Pajala.
Vad jag saknar i det sammanhanget är kopplingen mellan å ena sidan boktiteln med Vår hembygd i Tornedalen och å andra sidan vilken by det gäller. Jarhois är knappast bekant till sitt geografiska läge för läsare utanför närområdet.
Bokens titel är som sagt ”vacker” men knappast upplysande om innehållet. Bokens innehåll ska vara ”ett sekel i sammandrag” där ett flertal författare skildrar sina personliga minnen från Tornedalen. Det vill jag tolka som att avsikten varit att beskriva 1900-talet utifrån det självupplevda.
Dessa två komponenter, med 1900-tal och det personliga, kan vara en nog så god utgångspunkt i ett skrivande. Ser vi till själva texten är utfallet dock skiftande. Påtagligt är det en samling av just minnen liksom av faktauppgifter som man fått fram som släktforskare.
Kruxet är bara att en utomstående läsare inte kan se var gränsen går mellan det ena och det andra. Vad farfar sagt och som nu återges i kanske andra eller tredje hand kan inte ges samma källhistoriska värde som exempelvis vår kyrkobokföring med kontinuitet under århundraden. Samtidigt är ”källhänvisningarna” i boken inte till mycket hjälp eftersom dessa knappast är sökbara i bibliotek och arkiv.
Vad ska man istället lägga i den positiva vågskålen för den här boken? Naturligtvis och först och främst har byn nu fått en alldeles egen ”bok”. Varje sådan bok innebär också ett flerårigt forskningsarbete, helt enkelt en form av folkbildning om vi ska använda fina ord. Samtidigt är det fråga om ett samtidsdokument, ett nära nog monument över sin tid, liksom en tillbakablick oavsett hur långt bakåt man vill sträcka sig.
I det sammanhanget kommer den enskilda byn också att indirekt välja ut vad man önskar presentera för nästa generation eller kanske arvet som man överlämnar till de som lever om hundra år.
Den synpunkten gäller lika mycket text som bild. Hur många är medvetna om att våra högst personliga färgbilder av olika slag förmodligen inte kommer att kunna avnjutas av våra barnbarn p g a färgförändring, I det fallet kan det kännas bra att tryckta böcker består, att vår generations urval på byaboksnivå trots allt kan leva kvar för framtiden. Fortsätt därför att skriva byaböcker men tänk samtidigt framåt några generationer.