Det var med förvåning och nyfikenhet jag reagerade när jag hörde talas om att deckardrottningen Åsa Larsson gett sig in i barn- och ungdomslitteraturen. Efter succéerna med spänningsromanerna om Rebecka Martinsson har hon bland annat skrivit noveller, men att det sedan var ungdomsböcker som skulle komma ur hennes penna var för mig faktiskt helt otippat.
Nåväl. Nu är hon inte ensam i detta nya projekt som enligt pressinformationen vänder sig till ”mellanåldern”. Böckerna Nidstången och Grimmen, de två första delarna i serien Pax, där ytterligare åtta böcker är inplanerade, har hon skrivit tillsammans med Ingela Korsell, forskare och barn- och ungdomsförfattare.
Redan omslaget på Nidstången vittnar om bokens innehåll. En svart, ormliknande varelse slingrar sig hotfullt upp bakom två pojkar som kämpar för att komma ur dess grepp. Bakgrunden pryds av en vakande, dystopisk fullmåne mot en skymningshimmel i rött och svart. Det är dramatik, känslor och action redan i anslaget alltså, och de effektfulla illustrationerna i boken står Henrik Jonsson för.
De båda böckerna handlar om bröderna Viggo och Alrik som nyligen flyttat till en fosterfamilj i Mariefred eftersom deras mamma antyds ha alkoholproblem. Bröderna ska precis börja i sina nya klasser, fyran och sexan, när boken tar sin början.
Men vad de inte vet på sin promenad bort mot skolan, är att de två är utvalda att vakta det hemliga bibliotek som hotas av mörka makter, och som ligger under det äldre syskonparet Magnars och Estrids hus i centrala Mariefred. Och det är väl ingen slump att det är just i Mariefred som böckerna utspelar sig.
Förutom att de båda författarna bor i den lilla staden vid Mälarens strand, finns Gripsholms ståtliga slott som fond för kusliga berättelser, en verklig historia om ett gammalt kloster med namnet Pax Mariae och ett litet idylliskt samhälle omgärdat av trolsk sörmländsk natur.
Efter ett bråk på skolgården redan första skoldagen springer Alrik iväg och hamnar utanför ett växthus i närheten av slottet. Av ilska och frustration kastar han sten mot det bräckliga glashuset men hindras i sin framfart av Magnar.
Magnar och Estrid jobbar som slottets trädgårdsmästare och snart inser de att de båda bröderna är ämnade att hjälpa dem som bibliotekets väktare.
Grimmen är fortsättningen på Nidstången, som slutar abrupt och lämnar läsaren i ovisshet om vad som ska ske. I Grimmen får läsaren även stifta bekantskap med Damir, en mystisk man som kommit för att söka kunskap i det gamla biblioteket.
De mörka krafterna fortsätter sprida rädsla i Mariefred och i den andra boken har de tagit formen av en varulvsliknande varelse som lurar i utkanten av den lilla staden. Samtidigt, liksom i den tidigare boken, råkar pojkarna hela tiden i luven på Simon och hans gäng på skolan.
Att de båda böckerna av Larsson och Korsell är spännande råder ingen tvekan om, och att skriva spänning har ju Åsa Larsson redan bevisat att hon kan.
Jag tilltalas av bokens tydliga prosa, där dialogen är rapp och läsaren utan omsvep kastas in i handlingen. Men det är trots det en del jag saknar i berättelsen. Både i Nidstången och i Grimmen gränsar lösningarna på de problem som Viggo och Alrik konfronteras med, nästan till det banala.
Berättelserna hade vunnit på lite mer utrymme och omsorg, och flera av karaktärerna känns väldigt stereotypa. Här finns den misstänksamma Estrid, den kloke Magnar, de snälla fosterföräldrarna Laylah och Anders, den mystiske Damir och den elake Simon.
Och med böckernas tema, onda krafter som sveper över ett litet idylliskt samhälle, två unga pojkar som är de utvalda, kryddat med lite mystik och mytologi, några fantasidjur som slinker in bland sidorna då och då, är det omöjligt att inte dra paralleller till Harry Potter-serien. Men där J K Rowlings ungdomsbokserie är ett mästerverk i berättande, handling och karaktärer, känns Larssons och Korsells två första böcker i Pax-serien lite torftiga.
Och när böckerna slutar så abrupt som de gör, precis när det är som mest spännande, och läsaren på sidan efter uppmanas att läsa ”…fortsättningen om Alrik och Viggo” i nästa bok blir jag bara irriterad över det lätt andfådda försäljningstricket.
Men det jag saknar mest, den viktigaste frågan som läsaren egentligen inte får något svar på, dribblas bort bland häxkittlar, varulvar och dammiga biblioteksböcker. Varför vill de mörka krafterna åt biblioteket?