Scenografen Mona Blombäck och ljussättaren Marcus Hagman ger en känsla av magi med ridån i form av en spetsgardin som skyler ondskan när Nadia Hussein inleder med ouvertyren. Vilken start, det här kommer att bli en fin teaterkväll, kanske en oförglömlig.
Men så stannar det där vid Mona Blombäcks scenografi Marcus Hagmans ljussättning. Den är mångdimensionell och djup, men det som sedan spelas på upp på scenen när den fina ridån lyfts är endimensionellt och grunt.
Runt en byggnadsställning rör sig åtta skådespelare intensivt och högröstat. Här ges inget utrymme för stunder av stillhet, pausering, så viktiga i ett scenframträdande. Nej, här ageras det som om Bertolt Brechts manus inte riktigt räcker till, att det krävs kroppsliga förstärkningar och starka röster för att nå ut i salongen. Dit når denna Tolvskillingsoperan ändå inte.
Det känns som regissören Hedvig Claesson varken tar Brecht eller sin publik på allvar. Vi får ingen chans att komma in i historien och figurerna blir aldrig personer.
Handlingen är ju också något av 2010-tal, vår egen tid, där vi också har små och stora skurkar, och tiggare på gatorna. Brechts tankar ger ord för det i Mackie Knivens frågor: ”Vad är en kofot mot en aktie? Vad är ett bankrån mot att starta en bank?”.
Men så har vi räddaren i denna teaterstundens nöd, kompositören Kurt Weill. Utan honom hade vi inte kommit ihåg något alls av denna premiärkväll på Norrbottensteatern. Det är musikteater och Therése Lindberg som bär upp den, i rollen som Polly och främst när hon sjunger klassikern Sjörövar-Jenny. Det gör hon med bravur.
De åtta skådespelare som tagits ut till denna uppsättning gör så gott de kan och det är knappast deras fel att Tolvskillingsoperan aldrig når publiken. Det är nog inte heller Bertolt Brechts eller Kurt Weills fel när de skrev och komponerade musikteaterstycket på 1920-talet, efter 1700-talspjäsen Tiggarens opera av John Gay.
Felsökningen får ske på annat håll, utanför scenen.